måndag 19 juni 2017

Recension: Stanna av Flora Wiström

Jag gav upp läsningen av Vägen mot Bålberget, varför är svårt att säga. Det kändes helt enkelt trögt, och så här på sommaren vill jag ha något som verkligen väcker min läslust. Stanna har jag haft ögonen på ett tag men inte känt att jag haft tid att ta mig an förrän nu.

Ester har slutat gymnasiet, flyttat in i sin bästa kompis Hanins pyttelilla etta och jobbar på ett antikvariat. Livet är enkelt och roligt, även om hennes chef är odräglig, hennes lillebror ledsen och föräldrarnas skilsmässa fortfarande ligger som en skugga över henne. När Eli snubblar in i antikvariatet blir hon kär på en gång, och förälskelsen sveper iväg henne. Men så börjar Elis mamma bli sjuk. Hur gör man egentligen för att vara där för någon när man själv inte orkar? I vilka lägen får man lov att vara självisk? Hur mycket kan man offra av sig själv?

Stanna är en solklar ung vuxen-bok, som går bra att läsa både för tonåringar och vuxna. Jag gillar verkligen hur den är upplagd – med sina korta kapitel och intensiva berättarstil är den svår att släppa samtidigt som den blir lättläst. 

Mer än något annat gillar jag språket, formuleringarna som liksom skuttar och skimrar. Det är en genuin bok där språket ligger nära känslorna och förmedlar dem väl, både kärlek, vänskap och sorg, och jag uppskattar hur ärlig den är. Särskilt i detaljerna briljerar Stanna – i lukten av mjällschampo, tröjan vars struktur och färg påminner om havregrynsgröt, smulorna på bordet. De små, välvalda detaljerna grundar boken i en vardag som gör den lätt att ta till sig och extremt verklighetstrogen.

Handlingsmässigt är jag också imponerad – det är en välstrukturerad roman som lyckas förmedla känslan av tid som går samtidigt som den är någorlunda stramt uppspänd mellan ett fåtal karaktärer. Jag gillar verkligen att boken får handla om någon som inte är direkt drabbad, men ändå påverkas. Det är uppfriskande med en bok om någon som står i periferin, någon som inte själv är i skottlinjen men som ändå upplever och känner saker. Jag tror nämligen att det är en roll som många någon gång befinner sig i, och därför känns det så bra att den här boken får lov att handla om någon som inte är omedelbart utsatt. 

Det är en bok om sympati och om problematiken i att försöka vara tillräcklig åt alla som behöver en, och om att lära sig prioritera inte bara andra utan också sig själv – och det gör boken väldigt viktig, för jag tror att det är något många upplever i olika grad, och kanske ännu viktigare för den unga publiken som boken är riktad till. Hur är man en bra vän, en bra partner, en bra familjemedelm och samtidigt snäll mot sig själv? Det är på många sätt en bok om balans - mellan familjemedlemmar, mellan vänner och mellan partners.

Samtidigt är det en väldigt livsbejakande bok som på ett snyggt sätt gestaltar energin, glädjen och nyfikenheten i att vara ung, möjligheterna och utsikterna. Också de okomplicerade aspekterna får ta plats, och det uppskattar jag.

Kort sagt gillar jag Stanna. Det är en fin bok jag tror att många skulle må bra av att läsa, om gränssättning, förväntningar och skyldigheter, samtidigt som den är djupt mänsklig och ofta, rätt rolig.


Stanna”, 2017

torsdag 8 juni 2017

Återförenad med Therése Söderlind

Förra sommaren blev jag helt tagen av Therése Söderlinds Norrlands svårmod. Därför har jag länge velat läsa hennes andra roman Vägen mot Bålberget också, men det har inte hunnits med. Sedan hittade jag den på loppis för ett tag sen och nu är det äntligen dags! Vad läser ni?

tisdag 6 juni 2017

Recension: Hemmet av Mats Strandberg

Efter att ha gått omkring i total pluggångest i flera månader har jag tänkt mycket på vilken bok jag ville läsa först så fort jag fått sommarledigt. Beslutet blev att kickstarta sommaren med Hemmet, som jag varit taggad på att läsa länge eftersom jag följer Mats Strandberg på sociala medier. Dessutom tyckte jag att jag kunde behöva något spännande och mer lättläst så här precis efter alla mina tentor.

Hemmet handlar om Joel, en nykter knarkare med krossade tonårsdrömmar som måste återvända till det lilla samhälle han kom ifrån för att ta hand om sin allt mer dementa mamma. Joel, som aldrig riktigt kunnat ta hand om sig själv, sitter plötsligt med ansvaret för sin egen mamma. När han sätter henne på demensboendet Tallskuggan tror han att det är slutet - han kan äntligen lämna över ansvaret på någon annan. Men det dröjer inte länge förrän det börjar hända märkliga saker på Tallskuggan. Feta fläckar dyker upp på väggarna. De boende pratar om någon som inte borde vara där. Och Joels egen mamma är övertygad om att hon inte är ensam.

Jag blev ganska tagen av Strandbergs Färjan för ett par år sedan, en bok som var betydligt bättre än vad jag hade väntat mig och som jag läste ut bara på ett par dagar. På gott och ont är det svårt att inte jämföra Hemmet med Färjan, trots att de till ytan sett är ganska olika böcker. Båda böckerna är starkt knutna till en särskild miljö, och som så ofta är det just miljön som blir så avgörande för skräckromaner. Mig veterligen har det inte skrivits någon skräckroman tidigare som äger rum på ett demensboende, och själva tanken i sig får mig att vilja hoppa högt av förväntan. För det känns nyskapande, det känns roligt och det har så mycket potential.

Och visst är det en rolig bok att läsa, just för att allting känns så nytt och annorlunda. Ändå går stilen och flera teman från Färjan igen i den här boken, från sättet karaktärerna är tecknade på till humorn och perspektivbytena. Inspirationen från Stephen King är tydlig både i skrivsätt och karaktärstecknande, ändå är det så mycket roligare när det är förlagt till Sverige, så mycket närmare och därmed också så mycket lättare att känna igen sig i.

Potentialen jag ser är dock en som jag inte alltid är säker på fungerar fullt ut. Det förvånar mig, för i Färjan köpte jag nästan allting rakt av. Av någon anledning är det svårare i Hemmet. Kanske för att jag väldigt tidigt i boken kan räkna ut mycket av handlingen, vilket tar ifrån den en hel del spänning. Det är sällan den bjuder på några överraskningar. Boken flirtar också så tydligt med klassisk skräck att berättelsen ibland tar steget från roman till att bli en slags diskussion, framför allt med Exorcisten. Det är visserligen roligt och bra gjort, men ibland kommer jag på mig själv med att önska att boken stod stadigare på egna ben.

Det som Hemmet verkligen briljerar i är dock i porträtten av de gamla boende, och sympatin man utvecklar för dem. Den riktiga skräcken i boken ligger inte så mycket i de övernaturliga elementen, utan i rädslan att förlora sig själv, rädslan att inte minnas, inte känna igen sig eller bli tagen på allvar. Ibland önskar jag att boken utvecklat detta tema ännu mer, men på det stora hela gör den ett bra jobb med att hantera demensskräck och koppla samman den med sina övernaturliga inslag. Jag märker dock att jag är betydligt mer berörd av den i början, när fokus ligger på människokroppens förfall, hjärnans opålitlighet och glömskans osäkerhet. Då kryper det i skinnet på mig, mycket mer än senare i boken när det är meningen att skräcken ska eskalera.

Hemmet är också på flera sätt en bok om att komma hem och om att konfronteras med barndomen, med att livet inte blev riktigt som man ville och att man måste släppa det förflutna. Mötena med barndomsminnena och vännerna man lämnat är också det en stor del av bokens handling och det gillar jag.

Kort sagt gillar jag Hemmet, men inte lika mycket som Färjan, men jag inser att det kanske mest är jag som har för höga förväntningar. För vad kan man egentligen mer kräva av en bok än att man sträckläser den, att man ligger vaken länge och sidorna flyger fram? Den är spännande, välutförd och känns unik samtidigt som den flirtar snyggt med skräckgenren i stort. Med andra ord en perfekt bok att starta sommaren med!

"Hemmet", 2017

måndag 5 juni 2017

Jag är tillbaka!

Tror visst jag är skyldig mina läsare en stor ursäkt! Det har varit en tung vår studiemässigt och plugget har tagit upp i princip all ledig tid. Som jag saknat läsandet, och att kunna göra något annat än att böja ryska adjektiv och traggla glosor. Nu är vårterminen äntligen över, jag har skaffat ett sommarjobb och ser fram emot att läsa, läsa, läsa.

Jag kickstartar med Mats Strandbergs nya skräckroman Hemmet. Och det går undan vill jag lova, jag började läsa på allvar igår kväll och har nu bara runt hundra sidor kvar. 

Juni har det visst också blivit - och Månadens favorit blir en annan skräckbok som faktiskt har lite likheter med just Hemmet  - Yuko av Jenny Milewski.

Jag hoppas att ni är lika taggade på sommaren som jag är. Jag har långa, långa listor över allt jag vill blogga om och framför allt alla de böcker jag vill läsa. Vad läser ni? Vad vill ni läsa? 


torsdag 11 maj 2017

Vad tyst det blev

Bloggen har stått stilla i nästan två veckor - det ber jag om ursäkt för! Men just nu är jag inte bara dränkt i skolarbete, utan min dator har dessutom havererat. Jag jobbar på att fixa det och hoppas att alla mina läsare har tålamod med det.

När jag hinner försöker jag iallafall (fortfarande) läsa Ljuset vi inte ser. Det är inte en dålig bok, tiden räcker bara inte åt. Och listan växer - i dagarna släpptes ju faktiskt Mats Strandbergs nya bok Hemmet som jag hemskt gärna vill läsa. Och i hyllan står Margaret Atwoods The Handmaid's Tale som är högaktuell nu som tv-serie, och som jag velat läsa i flera år. Så, om inte annat, så lever och frodas läslusten! Vad finns på era listor?

Månadens favorit blir iallafall Revolvermannen, första delen i Stephen Kings fantasyepos Det mörka tornet som kommer som film i sommar. Trailern får jag diskutera mer ingående en annan gång, tills dess har ni den här:

fredag 28 april 2017

Första mötet med Pusjkin

Det har varit lite tyst här senaste veckan - vilket mest beror på det här:


För den som inte kan läsa kyrilliska är det nu Pusjkin på schemat - närmare bestämt novellen Postmästaren (i förenklad utgåva, men ändå). Det är översättning till svenska som gäller och det tar sin lilla tid, även om det är intressant att läsa honom.

När jag inte pluggar ihjäl mig försöker jag desperat läsa ut Ljuset vi inte ser till min bokcirkel, men i den här takten lär jag inte hinna i tid. Vad läser ni?

onsdag 19 april 2017

Nytt gammalt

Jag fortsätter fynda böcker på både antikvariat och secondhand; senaste tillskotten i hyllan är Afrikas gröna berg av Ernest Hemingway och Prosadikter av Charles Baudelaire, båda från Röde Orms antikvariat i Haga. Sedan har jag också gått och köpt Under ytan av Margaret Atwood och två roliga gamla böcker som jag nog kommer göra separata inlägg om senare - Kalender för bokälskare och en handbok med titeln Etikett och god ton från 1932 som jag roat mig otroligt mycket med i dagarna.

Annars försöker jag bolla mina kurser i ryska med att läsa ut Ljuset vi inte ser, vilket går sådär än så länge - jag är knappt trettio sidor in i tegelstenen på runt 600 sidor. Men jag kämpar på!

Vad läser ni?

torsdag 13 april 2017

Ryska på alla plan

Jag pluggar och pluggar - att lära sig ryska är väldigt svårt. Men en rolig grej är att jag också tittat lite igen på den ryska versionen av Djungelboken från 60-talet. Jag skrev om en här på bloggen för längesedan när jag först upptäckte den, men tycker faktiskt den är värd att slå ett extra slag för. Den tecknade stilen är så unik, och handlingen ligger mycket närmare boken än den amerikanska versionen.

Det är också en betydligt mörkare tolkning, med en musik som är i det närmaste olycksbådande. Absolut sevärd, både för de som försöker lära sig ryska och för de som bara älskar Djungelboken. Eller som jag, som gör både och!

Hela finns på YouTube med engelsk text här.

fredag 7 april 2017

Kanske en dag...

Innan jag skriver ett endaste ord om böcker vill jag säga; jag hoppas att alla mina läsare i Stockholm klarat sig undan hemskheterna idag, och att ni alla tar hand om varandra ikväll.

Innan jag läste nyheterna hade jag iallafall en fin dag i ett soligt Göteborg som nästan bjöd på sommarväder. Jag hittar hela tiden nya mysiga antikvariat i den här stan, och idag besökte jag ett som jag inte varit i förut; Antikvariat Pan på Gibraltargatan.

Där hittade jag bland mycket annat en väldigt, väldigt fin utgåva av Dostojevskijs Idioten på ryska. Trots att jag var väldigt sugen köpte jag den inte, för trots att jag pluggar ryska för tillfället befinner jag mig just nu snarare på "Jag har en syster"-nivå än på Dostojevskij-nivå, och det känns helt enkelt lite själviskt att gå och köpa en bok som någon annan skulle ha mer glädje av (till exempel någon som kan läsa den). Men vem vet, är den kvar nästa gång jag är där så kanske jag slår till ändå... Den kan ju alltid stå i hyllan och mana mig att plugga! Och kanske, förhoppningsvis, kommer det en dag då jag faktiskt kan läsa den.



måndag 3 april 2017

Recension: Go Tell It on the Mountain av James Baldwin

Förra året, under min första termin i Brighton, läste vi James Baldwins roman Another Country som en del av kursen i engelsk litteratur. Det var den andra boken jag läste av Baldwin, men en som tog mig med storm. Jag bestämde mig för att läsa mer av honom, och innan jag åkte ifrån England köpte jag Go Tell It on the Mountain (Gå och förkunna det på bergen på svenska) i den lokala bokhandeln. Men efter så mycket engelsk läsning har det dröjt tills jag orkade ta mig an den.

John vaknar på sin fjortonde födelsedag och inser att han kommer att bli predikant. Framtiden är given - han är uppvuxen i ett strikt kristet hem i Harlem, med en fanatisk far som inte är rädd att misshandla både sin fru och sina barn. Hatet mot fadern går stick i stäv mot den kärlek John vet att han måste känna för att bli frälst på riktigt. Under bönerna i kyrkan som är sprickfärdig av sång och energetiskt bedjande får läsaren ta del av de livsöden som lett till detta ögonblick.

Go Tell It on the Mountain är James Baldwins debutroman, och en halvt självbiografisk sådan, om en ung pojke som försöker hitta sin plats i ett religiöst sammanhang han själv har svårt att kontrollera. Jag blev lite förvånad över den här romanens upplägg - jag trodde att den skulle handla uteslutande om John, men stora delar av boken fokuserar istället på livsödena hos både hans far, hans mor och hans faster, och är skildrade som tillbakablickar under bönestunden i kyrkan. Till en början visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka, men det tog inte lång tid förrän jag engagerade mig starkt för karaktärerna och den resa de gjort för att komma till just här och nu. 

Boken utspelar sig på trettiotalet i New York, medan de liv den berättar om går ännu längre tillbaka. Slaveriet ligger nära inpå, och det är på många sätt en bok om rasism och den utsatthet som färgade människor upplevde under början av 1900-talet - och som är aktuell också nu. Boken svider fastän den har många år på nacken, bitterheten och ilskan fräter, som alltid hos James Baldwin. Dock är det lättare i den här boken än i Another Country att fatta tycke för karaktärerna och sympatisera med dem - till och med den sadistiske fadern Gabriel blir svår att döma alltför hårt.

Jag personligen har haft lite svårt för all religion i boken, de fantastiska bönerna, den djupt religiösa världen och de riter den innehåller. Mest för att det inte intresserar mig så mycket, och för att jag inte känner att det ligger nära till hands för mig som läsare. Det märks att det är en roman som också är en uppgörelse med religion och framför allt den dubbelmoral som frodas inom den. Hur kan man vara helt och hållet god och samtidigt mänsklig? Kan man någonsin bli förlåten för sina synder när kraven är så höga? 

Det som istället brinner för mig i boken är livsödena, fantastiskt beskrivna med det där exakta, detaljrika språket som är den största anledningen till att jag gillar Baldwin. Hans berättelser är inte spännande eller många gånger inte ens särskilt bra utförda. Men det som handlingen saknar tar språket, och kanske framför allt energin i språket, igen med råge. Det som för boken framåt är en känsla snarare än berättelsen i sig, och det är fantastiskt hur väl det faktiskt fungerar. Trots att boken är ganska kompakt och språket komplicerat har jag kunnat läsa timmar i sträck. Mer än något annat imponeras jag kanske av dialogen, som återger afro-amerikansk engelska så väl att jag nästan kan höra det.

När jag avslutat boken kan jag konstatera att jag verkligen gillar den, men att Another Country fortfarande är strået vassare. Men mer av Baldwin ska det absolut bli - han börjar cementera sin plats som en av mina nya favoritförfattare. Alltid förbannad, alltid exakt och aldrig ursäktande.

"Go Tell It on the Mountain", 1953