torsdag 11 maj 2017

Vad tyst det blev

Bloggen har stått stilla i nästan två veckor - det ber jag om ursäkt för! Men just nu är jag inte bara dränkt i skolarbete, utan min dator har dessutom havererat. Jag jobbar på att fixa det och hoppas att alla mina läsare har tålamod med det.

När jag hinner försöker jag iallafall (fortfarande) läsa Ljuset vi inte ser. Det är inte en dålig bok, tiden räcker bara inte åt. Och listan växer - i dagarna släpptes ju faktiskt Mats Strandbergs nya bok Hemmet som jag hemskt gärna vill läsa. Och i hyllan står Margaret Atwoods The Handmaid's Tale som är högaktuell nu som tv-serie, och som jag velat läsa i flera år. Så, om inte annat, så lever och frodas läslusten! Vad finns på era listor?

Månadens favorit blir iallafall Revolvermannen, första delen i Stephen Kings fantasyepos Det mörka tornet som kommer som film i sommar. Trailern får jag diskutera mer ingående en annan gång, tills dess har ni den här:

fredag 28 april 2017

Första mötet med Pusjkin

Det har varit lite tyst här senaste veckan - vilket mest beror på det här:


För den som inte kan läsa kyrilliska är det nu Pusjkin på schemat - närmare bestämt novellen Postmästaren (i förenklad utgåva, men ändå). Det är översättning till svenska som gäller och det tar sin lilla tid, även om det är intressant att läsa honom.

När jag inte pluggar ihjäl mig försöker jag desperat läsa ut Ljuset vi inte ser till min bokcirkel, men i den här takten lär jag inte hinna i tid. Vad läser ni?

onsdag 19 april 2017

Nytt gammalt

Jag fortsätter fynda böcker på både antikvariat och secondhand; senaste tillskotten i hyllan är Afrikas gröna berg av Ernest Hemingway och Prosadikter av Charles Baudelaire, båda från Röde Orms antikvariat i Haga. Sedan har jag också gått och köpt Under ytan av Margaret Atwood och två roliga gamla böcker som jag nog kommer göra separata inlägg om senare - Kalender för bokälskare och en handbok med titeln Etikett och god ton från 1932 som jag roat mig otroligt mycket med i dagarna.

Annars försöker jag bolla mina kurser i ryska med att läsa ut Ljuset vi inte ser, vilket går sådär än så länge - jag är knappt trettio sidor in i tegelstenen på runt 600 sidor. Men jag kämpar på!

Vad läser ni?

torsdag 13 april 2017

Ryska på alla plan

Jag pluggar och pluggar - att lära sig ryska är väldigt svårt. Men en rolig grej är att jag också tittat lite igen på den ryska versionen av Djungelboken från 60-talet. Jag skrev om en här på bloggen för längesedan när jag först upptäckte den, men tycker faktiskt den är värd att slå ett extra slag för. Den tecknade stilen är så unik, och handlingen ligger mycket närmare boken än den amerikanska versionen.

Det är också en betydligt mörkare tolkning, med en musik som är i det närmaste olycksbådande. Absolut sevärd, både för de som försöker lära sig ryska och för de som bara älskar Djungelboken. Eller som jag, som gör både och!

Hela finns på YouTube med engelsk text här.

fredag 7 april 2017

Kanske en dag...

Innan jag skriver ett endaste ord om böcker vill jag säga; jag hoppas att alla mina läsare i Stockholm klarat sig undan hemskheterna idag, och att ni alla tar hand om varandra ikväll.

Innan jag läste nyheterna hade jag iallafall en fin dag i ett soligt Göteborg som nästan bjöd på sommarväder. Jag hittar hela tiden nya mysiga antikvariat i den här stan, och idag besökte jag ett som jag inte varit i förut; Antikvariat Pan på Gibraltargatan.

Där hittade jag bland mycket annat en väldigt, väldigt fin utgåva av Dostojevskijs Idioten på ryska. Trots att jag var väldigt sugen köpte jag den inte, för trots att jag pluggar ryska för tillfället befinner jag mig just nu snarare på "Jag har en syster"-nivå än på Dostojevskij-nivå, och det känns helt enkelt lite själviskt att gå och köpa en bok som någon annan skulle ha mer glädje av (till exempel någon som kan läsa den). Men vem vet, är den kvar nästa gång jag är där så kanske jag slår till ändå... Den kan ju alltid stå i hyllan och mana mig att plugga! Och kanske, förhoppningsvis, kommer det en dag då jag faktiskt kan läsa den.



måndag 3 april 2017

Recension: Go Tell It on the Mountain av James Baldwin

Förra året, under min första termin i Brighton, läste vi James Baldwins roman Another Country som en del av kursen i engelsk litteratur. Det var den andra boken jag läste av Baldwin, men en som tog mig med storm. Jag bestämde mig för att läsa mer av honom, och innan jag åkte ifrån England köpte jag Go Tell It on the Mountain (Gå och förkunna det på bergen på svenska) i den lokala bokhandeln. Men efter så mycket engelsk läsning har det dröjt tills jag orkade ta mig an den.

John vaknar på sin fjortonde födelsedag och inser att han kommer att bli predikant. Framtiden är given - han är uppvuxen i ett strikt kristet hem i Harlem, med en fanatisk far som inte är rädd att misshandla både sin fru och sina barn. Hatet mot fadern går stick i stäv mot den kärlek John vet att han måste känna för att bli frälst på riktigt. Under bönerna i kyrkan som är sprickfärdig av sång och energetiskt bedjande får läsaren ta del av de livsöden som lett till detta ögonblick.

Go Tell It on the Mountain är James Baldwins debutroman, och en halvt självbiografisk sådan, om en ung pojke som försöker hitta sin plats i ett religiöst sammanhang han själv har svårt att kontrollera. Jag blev lite förvånad över den här romanens upplägg - jag trodde att den skulle handla uteslutande om John, men stora delar av boken fokuserar istället på livsödena hos både hans far, hans mor och hans faster, och är skildrade som tillbakablickar under bönestunden i kyrkan. Till en början visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka, men det tog inte lång tid förrän jag engagerade mig starkt för karaktärerna och den resa de gjort för att komma till just här och nu. 

Boken utspelar sig på trettiotalet i New York, medan de liv den berättar om går ännu längre tillbaka. Slaveriet ligger nära inpå, och det är på många sätt en bok om rasism och den utsatthet som färgade människor upplevde under början av 1900-talet - och som är aktuell också nu. Boken svider fastän den har många år på nacken, bitterheten och ilskan fräter, som alltid hos James Baldwin. Dock är det lättare i den här boken än i Another Country att fatta tycke för karaktärerna och sympatisera med dem - till och med den sadistiske fadern Gabriel blir svår att döma alltför hårt.

Jag personligen har haft lite svårt för all religion i boken, de fantastiska bönerna, den djupt religiösa världen och de riter den innehåller. Mest för att det inte intresserar mig så mycket, och för att jag inte känner att det ligger nära till hands för mig som läsare. Det märks att det är en roman som också är en uppgörelse med religion och framför allt den dubbelmoral som frodas inom den. Hur kan man vara helt och hållet god och samtidigt mänsklig? Kan man någonsin bli förlåten för sina synder när kraven är så höga? 

Det som istället brinner för mig i boken är livsödena, fantastiskt beskrivna med det där exakta, detaljrika språket som är den största anledningen till att jag gillar Baldwin. Hans berättelser är inte spännande eller många gånger inte ens särskilt bra utförda. Men det som handlingen saknar tar språket, och kanske framför allt energin i språket, igen med råge. Det som för boken framåt är en känsla snarare än berättelsen i sig, och det är fantastiskt hur väl det faktiskt fungerar. Trots att boken är ganska kompakt och språket komplicerat har jag kunnat läsa timmar i sträck. Mer än något annat imponeras jag kanske av dialogen, som återger afro-amerikansk engelska så väl att jag nästan kan höra det.

När jag avslutat boken kan jag konstatera att jag verkligen gillar den, men att Another Country fortfarande är strået vassare. Men mer av Baldwin ska det absolut bli - han börjar cementera sin plats som en av mina nya favoritförfattare. Alltid förbannad, alltid exakt och aldrig ursäktande.

"Go Tell It on the Mountain", 1953

söndag 2 april 2017

April

Våren närmar sig verkligen - det märks inte minst nere i Skåne, dit jag åkt över helgen. Datorn tog jag med för att blogga lite, men som vanligt hinner man inte alls med så mycket som man tänker att man ska. Månadens favorit för april månad blir en tunn liten skräckbok på tema parasiter; Värddjuret av Marie Hermanson.

Lite roliga saker har ju iallafall hänt på bokfronten i slutet på mars - till exempel släpptes en rätt lovande trailer till remaken av Det häromdagen:



Den ser lika kuslig ut som man vill ha den till. Själv läste jag boken för väldigt längesedan, när jag gick i högstadiet, och jag tog omvägar kring gatubrunnar i veckor. Vad tror ni om den nya filmen?

onsdag 29 mars 2017

Tillbaka hos Baldwin

Det blev lite tyst på bloggen i veckan - det berodde på min första tenta i ryska som jag nu äntligen gjort! Nu har jag en hel vecka ledigt, där jag ska åka hem till Skåne och förhoppningsvis också hinna läsa lite.

I måndags var det träff med bokcirkeln igen, och vi pratade om Försoningen, där meningarna var lite delade men där de flesta ändå var överens om att boken inte kan kallas ett litterärt mästerverk direkt. Nästa bok blir Ljuset vi inte ser, som passar mig bra eftersom jag haft den ståendes i hyllan ett bra tag och gärna vill läsa den.

Men så började jag också på James Baldwins Go Tell it On the Mountain i förra veckan, så kanske ska jag fokusera på den först. Jag kände att jag ville ha något mer komplicerat efter Försoningen, och jag har blivit väldigt förtjust i Baldwin efter att jag läste Another Country. Jag har inte riktigt orkat läsa på engelska på ett tag, men nu kändes det rätt att plocka upp honom igen - kanske för att jag sett och läst så mycket på sistone om I Am Not Your Negro, den Oscarsnominerade dokumentären som handlar om honom och som jag hemskt gärna vill se.

Vad läser ni?

onsdag 22 mars 2017

Kväll med skräck på tapeten

Igår kväll kämpade jag mig igenom den kalla blåsten och tog mig till Göteborgs Litteraturhus för att se ett seminarium. Temat var "Att skriva weird - från Mary Shelley till Neil Gaiman", och inbjuden var ingen mindre än Mats Strandberg, vars Färjan jag läste och gillade för ett par år sedan. Nu kommer snart hans nya skräckroman Hemmet, som jag verkligen ser fram emot.

Inbjuden var också Lars Martinsson, som inte bara är litteraturvetare utan också driver podden Vargtimmen, på tema skräck.

Dock blev det inte så mycket om just att skriva weird (vilket jag nog tycker skiljer sig lite från regelrätt skräck). Det pratades inte så mycket om varken Mary Shelley eller Neil Gaiman heller - både Mats och Lars medgav att Frankenstein kanske inte är den roligaste boken att läsa, och ingen av dem uppskattade Neil Gaiman särskilt mycket (weird, säger jag).

Istället blev det ett mer regelrätt skräcktema, vilket ju inte heller är fel, och desto mer diskussioner om Stephen King, vilket jag ju inte klagade på när allt kom till kritan. Samtalet höll rätt hög nivå ändå, och det var spännande att höra hur de definierade skräck utifrån två ganska olika utgångspunkter (som författare och läsare, nästan).

Framför allt tipsade de om en hel del böcker som jag nu känner att jag verkligen vill läsa - som om det inte räckte med alla som står olästa i hyllan redan som det är...



tisdag 21 mars 2017

Recension: Försoningen av Amanda Schulman och Hannah Widell

Okej, jag tror att alla som följer min blogg det minsta lilla har fattat vid det här laget att Försoningen inte är den typ av bok jag själv hade valt. Men det är den första boken som min nya bokklubb läser, och alltså gav jag den en chans.

Vanessa och Alicia är två systrar som alltid stått varandra nära, i vått och torrt. Men på sista tiden har deras olikheter verkat komma emellan dem. Vanessa är den tuffa, raka som festar massor, medan Alicia lever överklassliv med sin snobbiga pojkvän som kanske egentligen inte alls uppskattar henne. Hon ignorerar sin ångest och biter ihop för att passa in. Men utan den ena fungerar inte den andra, och systrarna inser att de måste hitta tillbaka till varandra. Men hur?

Det här är första delen i en trilogi, och intressant med den är att de två författarna kanske är mest kända för sin podd "Fredagspodden", som har hundratusentals lyssnare varje vecka. Själv har jag inte lyssnat på ett enda avsnitt, och om det varit bra eller dåligt i min läsning av boken är svårt att avgöra. Jag skulle ändå gissa att man får mer ut av Försoningen om man har en mer personlig koppling till författarna, eftersom det då och då känns som att boken är löst baserad på deras egna personligheter.

Hur som helst ville jag verkligen närma mig den här boken med ett öppet sinne. Jag har läst så otroligt lite chicklit och gillar inte den default-inställning jag har till genren, vilket jag skrev lite om i det här inlägget. Så oavsett de fördomar jag haft, så har jag verkligen försökt ge den här boken en ärlig chans. Dessutom kan det ju vara roligt ibland, att ta ett steg ut ur sin komfortzon.

Tyvärr hade jag inte kommit många sidor in i Försoningen innan alla mina fördomar om chicklit i stort och boken i sig började bekräftas. Jag har, minst sagt, haft svårt för den här romanen, och det beror på en hel uppsjö av saker. Det som är mest uppenbart och som slår mig gång på gång är språket, som är platt, trist och fantasilöst. När det då och då vågar sig in på en liknelse väjer det lika fort tillbaka, det vågar inte ta några risker över huvud taget. Med jämna mellanrum blir språkets fantasilöshet nästan komisk - vad sägs om en formulering som: "Hon hade på sig ett par örhängen som var minst sagt stora"?

Både språket och handlingen är mediokra, och det bara när det är som bäst. Det finns, i brist på bättre ord, en väldigt kommersiell känsla över hela utförandet. Karaktärerna känns visserligen som om man försökt framställa dem genuint, men själv hålls jag tillbaka från någon djupare sympati för någon av dem. Kanske för att jag upplever de flesta av deras problem som väldigt ytliga och typiska för en vit överklass - ska man operera brösten eller inte? Killen i det coola kända bandet gillar mig inte, jag har festat för hårt för att lyckas på mitt drömjobb, min klänning blir förstörd. När man sätter karaktärernas problem i perspektiv blir jag emellanåt nästan arg.

Visst gör boken några försök till djupare problematik hos karaktärerna, ändå kan jag inte ta det till mig hur mycket jag än försöker. Det finns för mycket fokus på yta för att det ska gå - för många detaljerade beskrivningar av exakt vad de har på sig, precis hur de gör med håret, och istället för att bli det minsta intressant känns det som typiskt genre-fluff som slängts dit för att blidka någon ihopfantiserad typisk kvinnlig läsare.

Jag inser att det jag ogillar med chicklit, eller åtminstone den här typen av chicklit, är den inbyggda föreställningen om vem läsaren är, och att den läsaren inte har kapacitet nog att uppskatta annat än just kläder, killproblem och ett språk som en tioåring skulle förstå utan minsta problem. Försoningen är en bok som på ett nästan oroväckande sätt cementerar precis alla könsroller som finns, när den har varje chans att inte göra det. Till det kommer att det är en konstlad, stel bok utan särskilt mycket substans att ta fasta på. Ingenting i den lyfter någonsin för mig.

Det jag dock kan uppskatta med den är att den aldrig någonsin utger sig för att vara något den inte är. Den skriker underhållningslitteratur, och vill man ha något enkelt som inte kräver en djupdykning i vare sig karaktärer, berättelse eller språk så går den absolut att läsa. Men jag vägrar tro att den här genren inte har bättre att komma med. Jag är säker på att det någonstans finns flera välskrivna, engagerande chicklit-romaner som jag borde ha läst istället, men för stunden får det nog räcka med chicklit för min del.

"Försoningen", 2015