torsdag 21 september 2017

Stephen King 70 år!

Lite sent på det men jag kan ju inte missa min favoritförfattares 70-årsdag! Stort grattis till Stephen King!

Jag får för övrigt be om ursäkt för tystnaden på bloggen - det finns mycket jag skulle vilja blogga om men plugget tar helt enkelt för mycket tid i anspråk just nu. Jag hoppas på att kunna återvända snart med en lite mer ingående uppdatering. Recensioner kommer åtminstone, med tanke på att jag läser litteraturvetenskap igen.

Men dagen till ära - vilken är din favoritbok av King?

onsdag 6 september 2017

Recension: Vända världen rätt av Jennifer Niven

Förra året läste jag Jennifer Nivens genombrottsroman All the Bright Places (den svenska titeln är Som stjärnor i natten). Den var en välbehövlig injektion av ungdomslitteratur mitt i mina studier, och jag tyckte boken var väldigt bra. Nu är det pluggtider ifen, och i vad som nästan liknade panik lånade jag hem den här, Nivens andra ungdomsbok, för att läsa den innan jag kommer sitta fast med tyngre litteratur.

Jack är en av de coolaste killarna på sin high school, men ingen vet hur hårt han jobbar för att hålla sig flytande. Han lider av ansiktsblindhet, och kan knappt känna igen någon - varken sina vänner, sin av-och-på-flickvän, nästan inte ens sina egna familjemedlemmar. När det nya läsåret tar sin början kommer också Libby tillbaka. Hon är tjejen som gick upp så mycket i vikt att hon blev tvungen att lyftas ut ur sitt hus med lyftkran. Trots att hon nu gått ner massor i vikt vet hon att det förflutna inte går att fly ifrån.

Jag har haft ganska svårt att känna mig engagerad i den här berättelsen, och har försökt sätta fingret på varför under hela läsningen.  Kanske beror det på att jag hade för höga förväntningar efter att ha läst All the Bright Places - men det finns ändå en gemensam känsla i båda de här romanerna som jag känner igen; utsattheten, de dolda handikappen, den darrande första kärleken. 

Men kanske är det något med detta att läsa amerikansk ungdomslitteratur på svenska som bara faller platt för mig. Jag tänker ofta på hur originaltexten kan ha sett ut, hur mycket mer pondus en bok om amerikanska ungdomar och high school hade fått om jag läste den på engelska. Det ligger som något konstlat och falskt över hela miljön, dialogerna och karaktärerna som, liksom med så många andra böcker i "high school"-genren, resulterar i en glättighet som jag associerar till Hollywood. Alla är lite för mycket karaktärer, lite för lite människor. Allt är lite för bra uttänkt, lite för bra planerat. Om det är bokens eller översättningen som ger den känslan låter jag vara osagt.

Det är hur som helst en tråkig känsla att ha, särskilt eftersom jag ändå inser att Vända världen rätt tar upp viktiga saker - social stigma, självkänsla, mobbing, ensamhet och respekt mot andra. Dessutom är den då och då rolig. Ändå tycker jag allt som oftast att boken inte är mer än sådär. Kanske, har jag tänkt lite sorgset medan jag läst, är jag helt enkelt för gammal.

Vända världen rätt är, precis som All the Bright Places, skriven i kapitel som växlar mellan Jack och Libbys perspektiv. Dessutom är den indelad i delar, på ett i mitt tyckte ganska kaotiskt sätt som inte ger någon särskild struktur åt berättelsen - titlarna lyder bland annat "åtta timmar tidigare", "veckan därpå", och så vidare. Jag har svårt att se syftet med den typen av indelningar och tycker mest det blir märkligt.

Men som sagt tar boken upp viktiga teman, och jag tror säkert att det är en bok många kan ha utbyte och nytta av. Själv är jag tyvärr inte särskild såld.

"Holding Up the Universe", 2016

tisdag 22 augusti 2017

Kurslitteraturens månad är här

Om bara ett par veckor är det  dags för mitt sista läsår vid Göteborgs universitet (vart har tiden egentligen tagit vägen?). Jag ska iallafall, förhoppningsvis, lämna ryskan bakom mig och fortsätta läsa engelska. Jag har (såklart) valt litteratur som inriktning, och på schemat står författare som Margaret Atwood, Paul Auster och J.M. Coetzee, bland annat.

Som om det inte vore nog med en litteraturkurs har jag dessutom, som en del av utbildningen, fått välja en valbar kurs - och jag har valt en distanskurs i skräcklitteratur! Det ska bli väldigt kul, dels för att jag aldrig läst något på distans, och dels för att det ska bli roligt att läsa skräcklitteratur på universitetsnivå, och få en paus från all engelska då och då.

Dock krävs det en hel del planering för att hinna läsa så mycket, men det får bli terminens utmaning. Nu väntar jag hem inte mindre än sju böcker i brevlådan!

fredag 18 augusti 2017

Recension: Flickan med gåvorna av M.R. Carey

I våras när jag var på bio fick jag se en trailer för filmatiseringen av den här boken, och sedan kunde jag inte skaka av mig lusten att läsa den - detta trots att jag inte brukar dras särskilt mycket till dystopier, och definitivt inte till zombieinslag. När den sen dök upp som ett läsexemplar på jobbet tog jag tillfället i akt.

I en militärbunker lever Melanie, ovetande om omvärlden.  Allt hon känner till är klassrummet och sin cell, där hon blir hämtad varje morgon. Då håller en soldat en pistol riktad mot henne medan två andra spänner fast henne i rullstolen. I klassrummet finns läraren som hon älskar över allting annat - Miss Justineau. Melanie skulle göra vad som helst för Miss Justineau, och när militärlägret plötsligt kullkastas får hon chansen att bevisa det. Tillsammans med Miss Justineau, den hårda sergeanten, en soldat och den kallhjärtade Dr Caldwell tar sig Melanie fram i en värld hon inte ens visste fanns. En värld efter Kollapsen, där de hungriga härjar. 

Som sagt läser jag hemskt få dystopier. Jag vet inte riktigt varför, men jag tror det hänger ihop med samma anledning till att jag sällan läser fantasy - det känns som en sådan kraftansträngning att sätta sig in i en värld med helt nya lagar och regler. Jag kan helt enkelt inte alltid uppbåda den energin. Ändå är det alltid ganska roligt när jag väl ger det en chans. 

I läsningen av Flickan med gåvorna får jag starka Pestens tid-vibbar, och jag tänker också en hel del på boken med den snarlika titeln Flickan från ingenstans. I den här boken finns också en sjukdom, som bär ansvaret för att hela mänskligheten förvandlats till zombieliknande monster, styrda enbart av sina hungerskänslor. Bokens "hungriga" är intressanta, skräckinjagande och inte minst originella. Lite extra roligt är att det här för en gångs skull är en bok som utspelar sig i resterna av England, och inte USA. 

Handlingen vävs samman och bärs upp av ett litet antal karaktärer, vilket jag gillar. Det ger dem utrymme att utvecklas och för läsaren att lära känna dem ordentligt. Samtidigt är handlingen rak och actionspäckad - även om filosofiska frågor finns närvarande är det spänningen som är i första rummet. Och det är väl så det ska vara i en sådan här bok.

För spännande är den. Det är svårt att sluta läsa, och sidorna flyger fram med hjälp av de korta, intensiva kapitlen och den snabba handlingen. Men det jag verkligen gillar med den här boken är barnperspektivet, som är som starkast i början när Melanie är instängd i sin cell och inte känner till mer av världen än just den och klassrummet. Då är boken som allra bäst, när Melanie fäster sig vid glada, barnsliga detaljer samtidigt som läsaren själv förstår allt mer av vad som egentligen pågår. Effekten blir en blandning mellan naivitet och nattsvart mörker som är extremt bra utförd. Resten av boken är också bra, men mer action och handling, och mindre litterärt stilgrepp. 

Kort sagt är Flickan med gåvorna en bra bok om man letar efter något rafflande och spännande. Den känns unik och välskriven, och som ett perfekt underlag till en lika spännande film. Det ska bli intressant att se den nu när jag läst boken.

"The Girl with all the Gifts", 2014

torsdag 17 augusti 2017

King på bio

Igår var det svensk premiär för The Dark Tower - alltså filmatiseringen av Stephen Kings Det mörka tornet, och jag bestämde mig för ett biobesök. Efter att ha följt en del reaktioner online och sett trailern hade jag inte särskilt höga förväntningar, och tyvärr stämde de - filmen var, milt sagt, sådär. Kanske är det rentav tur att det är så pass många år sedan jag läste serien, eftersom jag antagligen blivit ännu mer besviken då. Största problemet med filmen är väl egentligen inte de kreativa friheter den tar sig, utan snarare att den misslyckats så stort i att förmedla vad Det mörka tornet egentligen handlar om, själva känslan i böckerna.


Men än är inte Stephen King-sommaren slut! Om några veckor går remaken av Det upp på bio, och även om jag antagligen kommer avlida av rädsla där i biosalongen känns den som en given film att se. Kolla in trailern!

lördag 12 augusti 2017

Självdisciplinen flög all världens väg

Trots att jag numera jobbar i en bokhandel har jag faktiskt, i mitt tycke, lyckats hålla mig rätt bra ifrån detta med att köpa böcker jag egentligen inte har råd med (även om det är väldigt svårt ibland med personalrabatten i bakhuvudet). Men häromdagen hände det - jag skulle prismärka en vagn med nya böcker och hjärtat hoppade liksom till i bröstet. För vilken bok har kommit, helt utan att jag haft den på radarn? Jo, Stig Dagermans Dagsedlar i precis samma utförande som jag har alla hans andra böcker i. Ni vet, de där som jag fick köpa begagnade från Bokbörsen för att jag var så sen med att inse att jag behövde äga dem.

Det fanns liksom inte ens på kartan att jag inte skulle ha den här boken. Kolla så snygg! Jag ser verkligen fram emot tillfället när jag kan ställa den i hyllan bland de andra och se hur bra de gör sig tillsammans...

söndag 6 augusti 2017

Prideläsning

Det är Pride-vecka, och vad passar då bättre än min årliga lista över riktigt bra böcker att läsa på HBTQ-tema? Precis som föregående år gör jag den här listan baserad på vilka böcker på temat som jag läst sedan förra årets lista. 


Först ut är faktiskt en fackbok, som till stor del handlar om samhällets syn på homosexuella män och hur den förändrats, med fokus på vita duken. Som analysexempel har den Hitchcocks klassiker Psycho. Jag pratar förstås om Johan Hiltons augustnominerade bok Monster i garderoben, en otroligt intressant bok om hur den avvikande sexualiteten exploaterats inom skräckfilm. Men den är också en fin biografi över Anthony Perkins, som hade huvudrollen i Psycho.

Ungdomsboken på listan är Du, bara av Anna Ahlund, en fin sommarlovsbok om John, som försöker hjälpa sin storasyster snärja sitt senaste kärleksintresse Frank. Men när John faktiskt får träffa Frank vänds allting upp och ned... En riktig kärleksroman!

Och så till något helt annat - skräck. Nämligen Hemmet av Mats Strandberg, som är regelrätt kuslig skräck, blandat med en mor och son-relation, men där sexualitet också har en viss plats. Otäckt, spännande och välskrivet.

 Ännu en tvär vändning, den här gången till sport. Björnstad av Fredrik Backman handlar primärt om mentaliteten i en liten stad där hockey betyder allt, och vad som händer när framgång blir viktigare än rätt och fel. Med i mixen finns också den skadliga jargongen i omklädningsrum, och hur det påverkar dem som inte passar in i mallen. 

Sist men absolut inte minst med sina 700 sidor, är min senast utlästa bok; Ett litet liv av Hanya Yanagihara. En fullständigt uppslukande läsupplevelse där man lever och andas med karaktärerna, om en grupp vänner som lever sina liv i New York. Om hemligheter, frågan om man kan fly från sitt förflutna eller om det alltid kommer jaga en, och kanske allra mest om den största kärleken av alla; vänskapen.

Som vanligt när jag tittar på vilka böcker jag valt den här gången slås jag av hur enformig den är - samtliga böcker i år behandlar bara manlig, homosexuell kärlek. Inget ont om det, men själv vill jag bli bättre på att läsa om lesbisk kärlek, om bisexuell kärlek, och mer trans- och queerlitteratur. Var finns alla de böckerna? Ge mig tips! Vilka böcker med inslag av HBTQ är dina favoriter, nya som gamla?

tisdag 1 augusti 2017

Recension: Ett litet liv av Hanya Yanagihara

Länge, länge har jag tänkt läsa den här boken, men dragit ut på det för att jag ville ha en riktigt tjock bok att ta med mig på min semestervecka (som jag nyss återvänt från, hej igen bloggen!). Med över 700 sidor och ackompanjerad av en hel kör av hyllningar bestämde jag mig för att ta med mig Ett litet liv.

Boken handlar om fyra vänner - Willem, JB, Malcolm och Jude - som träffats under college-åren och som fortsätter hålla kontakten med varandra genom sina vuxna liv, när de alla flyttat till New York och försöker slå igenom, som konstnärer, advokater, skådespelare. De drömmer storslagna drömmar och stöttar varandra i stort och smått. I centrum finns Jude, som alltid varit full av hemligheter och som aldrig låtit någon av dem komma riktigt nära. Också när han blir framgångsrik förblir han plågad och inbunden. Hur mycket kan man egentligen lära känna en människa? Hur mycket av sitt förflutna går det att lämna bakom sig? Går det över huvud taget?

Det är svårt att beskriva vad den här romanen handlar om, eftersom den spänner över lång tid och inte alltid utspelar sig i kronologisk ordning. Till en början läste jag den med viss skepsis, orolig att jag inte skulle tycka att den var sådär bra som alla sagt, och under ett par kapitel tyckte jag också att den var bra, men inte fantastisk. Bra, helt enkelt. Sedan, i mitten av boken ungefär, hände det något - Ett litet liv slog verkligen klorna i mig, fullständigt och komplett. Formuleringarna har slagit rot i bröstkorgen, det precisa språket har varit skärande, karaktärerna har känts verkligare än verkliga livet. I flera dagar har jag knappt kunnat tänka på något annat än Jude och hans vänner, jag har levt och andats den här boken, läst hundratals sidor per dag, låtit bli att sova bara för att få läsa.

Det är första gången på länge som det händer, och upplevelsen har varit i det närmaste lyrisk. Det beror först och främst på de mästerliga personporträtten i boken - framför allt, såklart, av Jude - en trasig och förstörd människa som skildras med all den komplexitet, ömhet och respekt han förtjänar, men också av den genuint godhjärtade Willem, den osäkre Malcolm och den självsäkre men uttråkade JB. Styrkan vilar hos karaktärerna och deras relationer till varandra, och framför allt tolkar jag Ett litet liv som en bok om hur unika, komplexa och svårnavigerade relationerna man har till andra människor faktiskt är. Den är melankolisk och filosofisk på exakt det sätt jag älskar, och den påminner mig ofta om en annan bok som också tog sig rakt in under skinnet på ett väldigt liknande sätt - Steglitsan av Donna Tartt.

Det är dock inte en särskilt munter bok, även om jag inte heller skulle kalla den deprimerande. Den är fruktansvärt mörk vissa stunder, men också så mångfacetterad att det skulle vara orättvist att kategorisera den som just "mörk". För den har ljusa stunder också, hela boken är en mosaik över gott och ont, mörkt och ljust. Den försöker, och lyckas också, med att kartlägga ett helt liv, med sina glädjeämnen och sina oerhörda avgrunder. Men i många sidor på slutet rinner tårarna, och det är helt enkelt inte en bok för den som söker lätt och ledig sommarläsning.

Själv har jag dock fallit lika hårt som jag hoppades på - jag ursäktar Ett litet liv alla de eventuella brister den kanske har, för de överskuggas så oerhört av dess styrkor att det skulle vara förmätet att klaga på dem. Jag skulle kunna skriva mycket mer om den här boken, men jag tror det är e bok man gör bäst i att upptäcka på egen hand. Hursomhelst är det en hjärtekrossande, fantastisk, makalös roman som gör läsupplevelsen svår att beskriva, svår att göra någon rättvisa,  men som jag är oerhört glad att jag äntligen läst.

"A Little Life", 2015

torsdag 20 juli 2017

Recension: En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité

Det är väl rätt omöjligt att inte veta vem Timbuktu är, men själv har jag saknat en personlig koppling till honom förutom några få låtar i mina Spotify-listor. Min syster däremot har i många år älskat honom och hans musik och till henne skaffade jag ett signerat ex av den här boken i julas. För egen del blev jag riktigt sugen först då jag var och såg honom tala om boken på Göteborgs universitet. Parallellerna till författare som James Baldwin var uttalade, och jag bestämde mig för att ge mig på En droppe midnatt.

Ända sedan han var riktigt liten har Jasons mörka hudfärg fått honom att känna sig annorlunda. Mobbingen på Lunds skolor var ett faktum och som barn önskade han ofta att han vore vit. Först i tonåren hittar han hiphop-musiken och den hjälper honom omfamna sin hudfärg. Men i vuxen ålder är han fortfarande inte helt på det klara med sin egen identitet och sin egen familjehistoria, och för att försöka få kontakt med sitt förflutna och sitt arv åker han till den amerikanska södern, platsen hans farfar flydde ifrån, och till New Yorks Harlem, där hans pappa har sina rötter.

En droppe midnatt har undertiteln En familjebiografi och det är bra - för det här är inte en bok om artisten Timbuktu, och det är inte heller en regelrätt självbiografi. Snarare är En droppe midnatt ett försök att kartlägga en familj som håller på att försvinna, och om att försonas med en identitet som aldrig varit enkel att sätta fingret på. Mer än något annat är den ett utforskande av marginalisering både i USA och i Sverige, och det gör den till angelägen läsning för alla.

Boken kretsar också mycket kring det amerikanska slaveriet som både Jason, hans pappa och hans farföräldrar bär ett arv ifrån. Går det att försonas med ett sådant arv? Vad gör det med en människa att känna till det våld man oundvikligen är en produkt av, och går det att vara någonting annat än fly förbannad? Det är i den här diskussionen som En droppe midnatt blir riktigt brännande för mig, och det är här den går i samspel med författare som James Baldwin - i utforskandet av vreden och det strukturella förtrycket av svarta medborgare som fortfarande påtagligt existerar i USA.

Men det är inte bara en bok om USA, långt ifrån. Den handlar också om det svenska samhället som anser sig så tolerant, men där hudfärg är en avgörande faktor för hur man blir uppfattad och bemött. Hur det är att växa upp i ett vitt samhälle och det utanförskap det för med sig. Det är viktig läsning, och desto lättare att ta till sig eftersom den är framförd med både värme och humor.

Samtidigt som boken skildrar ett personligt möte med den egna historien är det dessutom också en skildring av det komplicerade förhållandet som Jason har till sin far, och förhållandet denne har till både Sverige och sitt forna hemland. Det är personligt och kärleksfullt berättat, samtidigt som det är sorgset.

Dock finns det saker med boken jag har svårt för, kanske framför allt hur den är skriven. Jag tror att jag förväntade mig betydligt mer av Timbuktu rent språkligt eftersom han är låtskrivare och van att handskas med ord. Ändå slår mig språket och framför allt sättet som samtal är beskrivna som ganska klumpigt och amatörmässigt. Det finns en vägg mellan mig och boken som jag har svårt att ta mig förbi, och det tog lång tid innan jag verkligen kände att det släppte. Detsamma gäller de många låttexter som citeras och som jag själv saknar personlig koppling till. Kanske har man mer ut av boken om man är ett större fan av hiphop än vad jag är.

Men på det stora hela är En droppe midnatt en bok som känns viktig att läsa. Den sätter fingret på rasismens mindre uppenbara sidor, på hur förtryck kan vara något man vänjer sig vid och inte alltid märker, och hur svårt det är att leva med dubbla identiteter i en värld som vill sätta en enda tydlig etikett på alla. Det är viktig läsning, och det gör boken läsvärd trots sina brister.

"En droppe midnatt", 2016

onsdag 5 juli 2017

Jackpot

Det är inte varje dag jag gör så här roliga loppisfynd! Min lokala secondhand-butik är verkligen en riktig guldgruva emellanåt.

Idag hittade jag inte mindre än fem böcker - först Under det rosa täcket som är en feministisk klassiker som hade stort inflytande på 90-talets feministiska rörelse i Sverige. Den finns att få tag på nu i Bonniers klassikerserie, men jag tycker det är kul med den här äldre pocketutgåvan. 

Dagens största wow var ändå att butiken hade en hel hylla - en hel hylla - med böcker av Sigge Stark. För den insatte är det rätt fantastiskt - Sigge Stark ansågs nämligen som en riktig skräpförfattare av sin samtid, och biblioteken tog inte ens in hennes böcker. Trots det var hon en de mest lästa författarna som Sverige någonsin haft och hennes största böcker trycktes i miljontal. Hon har fått upprättelse de sista åren och varit ämne för en hel del litteraturforskning. 

För min egen del har jag bara läst en bok av Sigge Stark förut, som jag lånade av en kompis i tolv - trettonårsåldern och som jag totalt älskade. Det var Thomsons hundar. Och sen dess har jag aldrig sett till den boken. Jag har sökt efter den på flera ställen men aldrig kunnat hitta den. Och så, plötsligt, dyker den upp. Döm om hur glad jag blev.

Nästan lika glad blev jag över att hitta Ing-Marie Erikssons bok Märit. Jag läste om boken för någon vecka sedan i tidningen Vi läser, och blev hemskt intresserad. Tre gånger har jag varit på biblioteket och letat efter den, men utan resultat. Faktiskt senast fem minuter innan jag gick in i secondhand-butiken, och så ligger den bara där. Precis den bok jag nyss varit och sökt i bibliotekskatalogen efter!

Vidare hittade jag också Sara Lidmans Bära mistel som jag tänkt läsa länge, och en väldigt speciell utgåva av Hemingways Klockan klämtar för dig. Jag har redan den boken hemma i Skåne, men kunde inte låta bli den här eftersom den har ett så speciellt omslag - den ser nästan handmålad ut. Vi får väl se vilken av utgåvorna jag läser först, och vilken av dem jag sen behåller.

En sak är iallafall säker - det här var ingen dålig skörd. Det bästa av allt? Kalaset gick på 35 kronor.