fredag 12 januari 2018

Recension: Vargarnas historia av Emily Fridlund

Jag har sett den här boken i butiken där jag jobbar, och tyckt att den verkat väldigt intressant. Efter att ha lagt vantarna på ett provläsningsexemplar har jag äntligen läst ut den, den första boken på mycket länge som verkligen fängslat mig.

Linda är en tystlåten tonåring som vuxit upp under knappa förhållanden i en stuga i Minnesotas skogar. I det lilla samhället kallas hon för Miffot eller Kommunisten, på grund av att hon och hennes föräldrar är de enda som blivit kvar efter att det gamla kollektivet i stugan lösts upp. Linda lever ett utstött liv, distanserat från både föräldrar och klasskompisar. Den enda hon känner sig någorlunda nära är den nya historieläraren som alla säger är pedofil, och den märkliga men vackra flickan Lily. Men så flyttar det in en ny familj tvärsöver sjön, och Linda finner sig lockad och snart också indragen i deras gemenskap. Hon sitter allt oftare barnvakt åt det lilla barnet, Paul, och blundar allt hårdare för allt som inte riktigt stämmer i den lilla, till synes harmoniska familjen.

Det har varit så skönt att läsa Vargarnas historia, som sagt den första boken på mycket länge som verkligen dragit mig med sig, både i sin berättelse och i sitt språk. Det är en både vacker och hemsk berättelse om utanförskap, en önskan om tillhörighet och om vad man väljer att inte se. Bokens huvudperson tycker jag också om eftersom hon inte är särskilt sympatisk, men däremot väldigt intressant med sina kunskaper om skogen och sin kufiska inställning. Hon beter sig också så olidligt mänskligt i sin apati och sin ovilja att agera av rädsla för vad som kan tänkas hända då.

Ibland tycker jag nästan att boken närmar sig en slags psykologisk thriller, där man vet att någonting fruktansvärt kommer hända men inte riktigt vad, och man tvingas se på den stillsamma ytan i väntan på det där hemska. För stillsam är den ändå, den här romanen. Språket är lyriskt, nästan drömskt, ett grepp som kontrasterar snyggt mot bokens mer dramatiska skeenden. Det är också så otroligt detaljrikt utan att någonsin bli för mycket. Kanske är det just språkets samspel med berättelsen som jag faller för så hårt i den här boken, för satan vad skickligt skriven den är. Alla de precisa liknelserna, de grovhuggna karaktärerna i det lilla jägarsamhället, de fantastiska skildringarna av naturen och vädret i Minnesota. Alla karaktärer känns verkliga, fulla med brister och fel, fångade i exakt de där mänskliga detaljerna som gör att de får eget liv.

Vargarnas historia är också en bok som lämnar läsaren åt att räkna ut de sista detaljerna och de egentliga motiven bakom karaktärernas handlingar eller icke-handlingar. Även om jag i slutet nästan önskar mig en lösning eller en förklaring på allt så förstår jag också vitsen med att boken inte tillgodoser det behovet. Det resulterar nämligen i så många tankar, så mycket nya funderingar, att boken verkligen känns som om den öppnar upp för tankar, inte bara om handlingen, utan också om saker som våra moraliska skyldigheter, om religion, ensamhet, tillhörighet och föräldraansvar. Det gör den till en perfekt bok att läsa och diskutera i bokcirkel, eller också bara för sig själv.

"History of Wolves", 2017

torsdag 11 januari 2018

Nyårsmål

Just nu sitter jag och kämpar på sluttampen av min näst sista termin vid Göteborgs universitet; jag skriver uppsats om Foe och om skräcklitteratur. Nästa vecka är det dags för min sista termin innan examen (var har egentligen tiden tagit vägen?), och då blir det kurser i översättning, recensionsteknik och, såklart, mitt examensarbete i engelsk litteratur.

Jag brukar försöka att inte ha nyårslöften, eftersom de ofta inte blir genomförda, och så sitter man med besvikelsen istället. Men som ett slags mål för 2018 ska jag verkligen försöka läsa mer. Jag ska inte lova att blogga mer, men jag vill åtminstone läsa fler böcker än vad jag gjorde 2017. Just nu håller jag på med den mycket lovande Vargarnas historia av Emily Fridlund. Recension dyker upp snart!

Har ni några bokrelaterade löften i år?

söndag 7 januari 2018

Recension: Romanerna om Patrick Melrose, volym 1 av Edward St. Aubyn

Det har varit en kombination av att jag tyckt omslaget till den här boken är snyggt, till att jag fått höra bra saker om den, som fått mig att köpa volym ett av Romanerna om Patrick Melrose. Dessutom gillar jag England och uppväxtskildringar, så jag tänkte att den här boken kunde vara precis i min smak.

Patrick Melrose växer upp i en brittisk överklassfamilj med en mor som inte klarar av att ta något ansvar över honom, och en fruktansvärd far som utsätter honom för både psykiska och fysiska övergrepp. Boken - eller böckerna, eftersom detta är den första av två samlingsvolymer - skildrar hur Patricks liv ser ut från det att han blir traumatiserad som barn, till hans heroinberoende i tjugoårsåldern och hans försök att navigera genom de innersta kretsarna i Englands uråldriga överklass.

Jag trodde verkligen att jag skulle falla för den här boken, men tyvärr har jag känt mig ganska distanserad från den. Jag tror att det handlar mycket om att jag dels aldrig riktigt känner att jag sympatiserar med Patrick, och dels om att jag inte alltid tycker att boken är särskilt välskriven eller ens intressant. Språket kan visserligen vara en effekt av översättningen - på flera ställen finns märkliga formuleringar som inte känns som om de har en vettig motsvarighet på engelska, precis som flera rena slarvfel när det gäller stavning. Det gör att boken, som annars har ett väldigt komplext språk fullt med adjektiv man aldrig hört talas om (vad sägs om "pugligistisk"?) ger ett ganska tvetydigt intryck.

Men jag tror att det boken faller på för min del egentligen är karaktärerna. Jag trivs med boken så länge karaktärsgalleriet är hyfsat begränsat, men ju längre in i boken man kommer, desto fler blir karaktärerna man måste hålla reda på, och det är inte alla som är intressanta eller ens viktiga för storyn. Det beror kanske mest på att den här romansviten faktiskt är delvis självbiografisk, och man kan ju knappast klandra en sådan bok för att innehålla karaktärer som inte är värdefulla för storyn i sig. Jag kan tvärtom se framför mig att många av karaktärerna kanske kan kännas igen som omskrivningar för verkliga personer, och om så är fallet är Romanerna om Patrick Melrose en fullkomligt skandalös örfil mot de osympatiska, snobbiga och självupptagna människor den skildrar.
Hur som helst är det en spekulation för mig som svensk läsare av boken, och för mig blir det mest ett sammelsurium av karaktärer jag måste försöka hålla i minnet.

Det finns delar av den här boken jag verkligen uppskattar, men tyvärr fler delar av den som jag inte är särskilt förtjust i, till exempel kapitlet där en påtänd Patrick talar med sig själv med en uppsjö olika röster som är omöjliga att hålla reda på, och där hela texten är skriven som ett teatermanus.

Trots att jag vet att det här också är en samlingsvolym av en serie romaner (den här innehåller tre; Glöm det, Dåliga Nyheter och Visst hopp) som från början kommit ut med några års mellanrum är det också något i själva formatet på romanerna som stör mig. Jag känner sällan att de verkligen avslutas på ett tillfredsställande sätt, de känns aldrig kompletta vare sig i sig själva eller i sin volym. Men det är kanske något jag skulle ha känt annorlunda kring om jag läste alla romanerna på en gång och inte bara de första tre.

Kort sagt hade jag hoppats på mer från den här boken, och även om den inte på något vis är dålig har jag svårt att tänka mig att jag kommer fortsätta med den andra delen, på svenska med titeln Romanerna om Patrick Melrose, volym 2. 

"The Patrick Melrose Novels: Never Mind, Bad News, Some Hope" (1992, 1992, 1994), 2017 

lördag 6 januari 2018

Bokåret 2017: en enkät

Såklart är det också dags för årets enkät!

1. Hur många böcker har du läst år 2017?
23 stycken.

2. De fem sämsta böckerna du läste? 
Försoningen av Amanda Schulman och Hanna Widell
Vända världen rätt av Jennifer Niven
The Lives of Animals av J.M. Coetzee
Foe av J.M. Coetzee
Aliide, Aliide av Mare Kandre.

Jag säger inte nödvändigtvis att det här är kassa böcker (eller, jo, Försoningen är rätt kass), men det är helt enkelt böcker som inte tilltalat mig eller som gjort mig besviken. Coetzee hamnar på listan två gånger - för att jag aldrig hittar rätt i hans böcker. Jag har läst flera stycken av honom vid det här laget, alla till skolan, och har inte gillat någon av dem. Men han vann ju Nobelpriset trots allt, och han är läsvärd även om just jag inte fallit för honom. Detsamma gäller egentligen också Vända världen rätt, som inte är dålig, men som bara inte tilltalade just mig särskilt mycket.

3. De fem bästa?
Ett litet liv av Hanya Yanagihara
Go Tell it on the Mountain av James Baldwin
Oryx and Crake av Margaret Atwood
Björnstad av Fredrik Backman
Hemmet av Mats Strandberg

Det ska sägas med en gång att Ett litet liv nog tar hem i princip alla priser hos mig i år. Men mitt första möte med Atwood har också varit fantastiskt, och jag blev väldigt positivt överraskad av min första Fredrik Backman-bok också.

4. Den sorgligaste boken du läste?
Ett litet liv är den enda bok jag verkligen grät över, och det så till den grad att jag knappt kunde andas.

5. Den du aldrig kommer glömma?
Ett litet liv hamnar här med, men det gör också Oryx and Crake som nog är en av de mest fantasifulla och intressanta romaner jag läst, inte bara i år utan någonsin. 

6. Den mest spännande?
Antagligen sista delen i Stephen Kings serie om Bill Hodges; Sista vakten.

7. Den längsta?
Hit kvalar såklart Ett litet liv in på förstaplatsen med 732 sidor i pocketformat, ljusår ifrån några av de andra romanerna jag läste i år.

8 ... och kortaste?
De två Oscar Wilde-novellerna Näktergalen och rosen och Lady Alroy som finns tillsammans i Novellix utgivning, 22 sidor tillsammans. 

9. Den med vackrast omslag?
Det finns många snygga omslag i år. Jag gillar formgivningen på Timbuktus självbiografi En droppe midnatt, men också Flora Wiströms Stanna. Ett litet liv hamnar såklart också här - det är intressant att fundera över ansiktet på omslaget och om det föreställer njutning eller sorg.

10. Den med fulast omslag?
Gillade inte alls omslaget till Flush.

12. Hur många böcker recenserade du?
17 stycken.

13. Har du sett filmatiseringen av någon av böckerna du läst 2016? 
Jag såg filmatiseringen av Flickan med gåvorna, som var riktigt kass i förhållande till boken. 

14. Hur många seriealbum läste du?
Inga alls, i år heller. Skärpning där.

15. Hur många av böckerna kom ut 2017?
Hemmet, och så Oscar Wilde-novellerna. 

16. En som bok alla borde läsa?
Både Ett litet liv, Go Tell it on the Mountain och Stanna känns som viktiga böcker.

17. Den roligaste boken du läste?
Oscar Wilde är alltid rolig på ett dräpande sätt, och Björnstad hade också en hel del humor.

18. Den mest hypade boken du läste?
Helt klart Ett litet liv, som jag blev tipsad om till höger och vänster (och har fortsatt att själv tipsa om).

19. Den du hade väldigt stora förhoppningar på, och boken överträffade?
Också här måste svaret vara Ett litet liv. 

20. Den du blev mest besviken på?
Kände mig inte alls så träffad av Bodil Malmsten som jag trodde att jag skulle. Och Paul Austers Timbuktu var också en besvikelse.

21. En relativt okänd bok du läste, som fler borde läsa?
I Sverige tycker jag att fler borde läsa och prata om James Baldwin och hans författarskap!

22. Vilka fem böcker som kommer ut 2018 ser du mest fram emot att läsa?
Jag hoppas att Stephen King blir översatt under 2018 - hans och sonens Sleeping Beauties skulle jag hemskt gärna vilja läsa.

23. En bok som kom ut det här året som du inte hann läsa, men vill?
Många, många. Dels klassiker som kommit i ny, snygg tappning, men också sista delen i John Ajvide Lindqvists plats-serie X - den sista platsen, Johan Ehns självbiografiska bok Down under och E. Lockharts nya Genuine Fraud.

24. Den bok/de böcker du rekommenderade mest till andra under 2017?
Ett litet liv, antagligen.

25. Den bästa serien du upptäckte under 2016?
Nu har jag inte läst allihop än, men jag ser verkligen fram emot att fortsätta på Margaret Atwoods framtidsdystopiska trilogi.

26. Den bok du såg mest fram emot?
Stephen Kings Sista vakten och Mats Strandbergs Hemmet. 

27. Favoritförfattare du upptäckte 2017?
Jag har en känsla av att jag kommer gilla Margaret Atwood mycket!

28. Den mest minnesvärda karaktären du stötte på?
Jude i Ett litet liv kommer nog sitta kvar bland hjärterötterna ett bra tag, men Atwoods Snowman ligger också rätt bra till.

29. Vilken bok påverkade dig mest?
Ett litet liv.

30. Vilken bok kan du inte fatta att du INTE läst förrän 2017?
Oryx and Crake. Ganska sjukt att jag inte läst Atwood förrän nu, faktiskt.

31. Favoritcitat från en bok du läst 2017?
Oj, svårt. Det som slår mig först och främst är faktiskt ett citat i ett citat - nämligen de återkommande orden av Edith Södergran som nämns i Stanna: "Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är."

32. Den bok du läste 2017, som du kan tänka dig att läsa om 2018?
Det känns som att jag skulle kunna läsa om Oryx and Crake och Ett litet liv någon gång. 

måndag 1 januari 2018

Årets böcker 2017

2017 har inte varit ett så bra år för varken min läsning eller bloggen, eftersom så mycket av min tid gått åt till studier. Livet har helt enkelt kommit emellan lite grann, som det har en tendens att göra. Men även om det inte blivit mycket böcker har det inte varit total torka. Här är alltså böckerna jag läst 2017:

Sista vakten av Stephen King
Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig av Bodil Malmsten
Mannen mellan väggarna av Emma Ångström
Försoningen av Amanda Schulman och Hanna Widell
Go Tell it on the Mountain av James Baldwin
Hemmet av Mats Strandberg
Stanna av Flora Wiström
Björnstad av Fredrik Backman
En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité
Jag vill veta var stockrosorna kommer ifrån av Amanda Svensson
American Hotel av Sara Stridberg
De blå silkesstrumporna av Elin Wägner
Ett litet liv av Hanya Yanagihara
Flickan med gåvorna av M.R. Carey
Vända världen rätt av Jennifer Niven
Timbuktu av Paul Auster
Flush av Virginia Woolf
The Lives of Animals av J.M. Coetzee
Oryx and Crake av Margaret Atwood
The Dog av Kerstin Ekman
Foe av J.M. Coetzee
Aliide, Aliide av Mare Kandre
Näktergalen och rosen & Lady Alroy av Oscar Wilde

I år har jag alltså läst 23 böcker, att jämföra med förra årets 34. Redan då tyckte jag att jag gjort dåligt ifrån mig, ändå är det en ännu kortare lista i år. Men för att vara rättvis har jag läst två kurser i litteratur den här terminen och massor av det jag läst där har inte kommit med på årets lista eftersom det rör sig om kompendium och utdrag ur samlingar. Främst har jag läst mycket historisk skräck och gotik till min kurs i skräcklitteratur.

Men en riktigt bra grej med årets lista är att kvinnorna är fler än männen - för första gången sedan jag startade bloggen! Tretton kvinnliga författare och tio manliga finns med. Extra kul är att flera av kvinnorna är författare som jag varit nyfiken på väldigt länge, kanske framför allt Margaret Atwood och Mare Kandre, men också Bodil Malmsten och Sara Stridsberg. Alla dessa är författare jag läst för första gången i år.

Mindre kul är att jag varit dålig på den geografiska spridningen i år. Svenska författare är överrepresenterade, och inga av de andra böckerna är översatta från något annat språk än engelska (om man inte räknar med Ekmans The Dog, som är översatt från svenska till engelska). De länder som finns representerade är USA, Storbritannien, Kanada och Sydafrika. Å andra sidan har jag gjort en ansträngning att läsa mer svenska författare, eftersom jag saknar det svenska språket när jag pluggar så mycket engelska.

På tal om engelsja, så är sju av årets böcker skrivna på engelska, vilket inte är så märkligt med tanke på att jag pluggar engelsk litteratur.

Ovanligt för i år är också att jag läst så mycket noveller. Det lär synas nästa år också, eftersom jag fick en Novellix-prenumeration i födelsedagspresent. Årets noveller är iallafall Jag vill veta var stockrosorna kommer ifrån, American Hotel, De blå silkesstrumporna och Näktergalen och rosen och Lady Alroy, alla Novellix-noveller.

Det var årets lista. Mitt nyårslöfte för 2018 får nog bli att läsa mer, och uppdatera bloggen oftare.'

Hur ser era listor ut i år?

söndag 31 december 2017

Recension: Aliide, Aliide av Mare Kandre

För flera år sedan, när jag pluggade skrivarlinjen på Gotland, fick vi läsa en novell av Mare Kandre med titeln Is. Novellen etsade sig fast inte bara hos mig utan hos flera av mina klasskamrater. Ändå har det dröjt tills nu innan jag läst något mer av Kandre, som ju var verksam här i Göteborg där jag bor nu. För några månader sedan ställde till och med stadsbiblioteket ut hennes teckningar och fotografier. Min nyfikenhet har alltså långsamt väckts, och när Aliide, Aliide var en av böckerna man kunde välja att läsa till min distanskurs i skräcklitteratur var valet rätt självklart.

Aliide är en åttaårig flicka som lever med alla sinnen vidöppna. Världen är för henne hotfull, skräckinjagande och ångestframkallande. Det är nybyggda betonghus där hon bor med sin mamma, sin pappa och lillebror Idrok. Det är lekar med den Riktiga Flickan vid namn K, som Aliide aldrig kan bli likadan som. Hon är för ful, för smutsig, för vidrig. Någonting vrider sig inom Aliide och hon kämpar mot livet i sig, medan vuxenvärlden inte förstår något alls.

Aliide, Aliide är en rätt svårläst bok i mitt tycke. Den är extremt mörk och ångestframkallande vilket gör den nära på olidlig att läsa, och den är byggd helt och hållet på en kaosartad struktur - allt som händer kan vara på riktigt, men kan också inte vara det. Det gör det svårt att veta vad i boken som ska läsas som "verklighet" och vad som ska läsas som Aliides egen fantasi eller världsbild. Men genom att likställa de två skapar boken också en värld som balanserar mellan fantasi och verklighet på ett sätt som känns rimligt för en bok om ett barns upplevelser.

Språket i boken är också det mörkt och förvridet, fyllt med ord som skapar ångest hos läsaren. Dock lyfter det aldrig riktigt för mig - jag finner språket ganska daterat, aldrig sådär jättebra, och det finns en dissonans mellan språket och huvudpersonen. Jag tror att jag hade uppskattat boken mer om språket lade sig på Aliides nivå, eftersom det hade skapat ett annat, mer övertygande barnperspektiv. Nu känns språket ofta alldeles för vuxet i förhållande till huvudpersonen. Samtidigt kanske det ännu mer spär på effekten av det som skaver mellan Aliide och världen.

Boken har som sagt ingen egentlig handling, utan den brinnande frågan för läsaren blir vad som egentligen är roten till Aliides dåliga mående. Läsaren letar hela tiden efter vad det beror på, och boken ger inte något helt övertygande svar, men det lutar starkt åt någon typ av övergrepp från en vuxen som Aliide gör sitt bästa för att tränga undan. Förutom denna ångest är boken genomsyrad av en problematik mellan barn- och vuxenvärld, av rädslan inför att bli vuxen och vad det kan komma att innebära, blandat med hjälplösheten i att vara barn. Det hela kompliceras ytterligare av en stark feministisk ton - flickrollen blir något Aliide strävar efter, men inte kan uppnå, och kravet på femininitet från omvärlden blandas med viljan att försöka undkomma det oundvikliga - att växa upp till kvinna.

Trots att jag uppskattar många av de teman boken tar upp kan jag inte låta bli att tycka att det kunde gjorts smidigare, och kanske framför allt kortare. Jag har svårt att tänka mig att jag hade läst ut den här boken om det inte vore för att jag läste den till en kurs, för handlingen blir för abstrakt för mig, språket med sitt uppradande av negativa ord som vidrig, hemsk, avskyvärd, skräck och så vidare blir överdriven och skapar till slut en slags resistens inför vad det egentligen är som ska sägas. När det blir som sämst är det rentav långtråkigt, och jag blir tvungen att skumma igenom hela stycken för att alls komma vidare. Och en bok som klarar av att man skummar igenom den har, i mitt tycke, missat något. Ändå gör Aliide, Aliide mig mer nyfiken på Mare Kandre och hennes verk.

"Aliide, Aliide", 1991

tisdag 21 november 2017

Recension: Foe av J.M. Coetzee

Long time, no see. Jag har försummat bloggen ordentligt och börjar väl försonas så smått med tanken på att det kommer dröja innan jag lyckas plocka upp den på riktigt igen. Men så får det vara - ibland kommer livet helt enkelt emellan. Hur som helst har jag påbörjat en ny delkurs och det är till den jag läst den här boken. Tidigare har jag kommit i kontakt med Coetzees Onåd och The Lives of Animals (båda till skolan, de med) och har väl varit måttligt imponerad. Alltså gav jag mig på Foe utan så mycket förhoppningar.

Foe är en parafras på Robinson Crusoe, och handlar om Susan Barton som efter ett myteri blir uppspolad på en isolerad ö. Där finner hon två andra förlista - Cruso och hans stumma slav Friday. Det långtråkiga livet på ön har gjort dem båda slöa och likgiltiga, och Susans ansträngningar för att få Cruso att tala om sin tid på ön är dödfödda. När de så småningom blir räddade finner sig Susan snart ensam i London, med en stark önskan om att skriva om sina äventyr. Eftersom hon saknar förmågan själv vänder hon sig till författaren Daniel Foe. Medan hon skriver brev till honom måste hon handskas med Friday, som följer henne och som hon förgäves försöker kommunicera med.

Foe är en mycket, mycket märklig roman. Jag har överlag svårt för parafraser och parodier och det här är inget undantag. Ändå känns det väl måttligt intressantare när det gäller just Robinson Crusoe, som trots allt är en tråkig, tjatig och rasistisk bok i bästa kolonialistanda. Och det är just problemen som var aktuella i dåtidens Crusoe som Coetzee tar sig an, framför allt kolonialismens djupa konsekvenser när det kommer till språk och makt. Bokens Susan Barton tillhör själv en minoritetsgrupp och upplever att hon saknar ett språk, samtidigt som hon inte är sen med att projicera sina egna fördomar och föreställningar på Friday, som helt saknar språk och sätt att göra sig hörd. Genom det fysiska borttagandet av Fridays tunga blir det övertydligt att boken handlar om hur marginaliserade människor berövas sin röst och det egna agerandet.

Det hela blir för tydligt för min smak, det är att skriva läsaren på näsan med alla sätt som Susan klumpigt försöker nå fram till den människa hon ser som främmande, och alla de idéer om vad han är som hon försöker tillskriva honom. Men samtidigt som boken är så tydlig på den punkten är den enormt otydlig på andra - när det kommer till ägandet av historier, vad som är sanning och vad som är påhittat, bland annat. Det hela kompliceras ytterligare av att Susan berättar från första person, vilket skapar ännu ett lager av tvivel genom att hon inte verkar vara en helt pålitlig berättare.

Foe är till största delen berättad som brev skrivna från Susan till författaren Foe, och med en ton som ska efterlikna 1700-talets brittiska engelska. Det innebär att reducerandet av Friday till en stereotyp, människoätande kannibal minst sagt sticker i ögonen under stora delar av bokens gång, hur mycket den än vill diskutera språk, makt och tolkningsföreträde, och det har jag svårt för, även om Friday själv visar sig vara undanglidande och omöjlig för läsaren att sätta fingret på. Han förblir okänd genom hela boken, en slags fysisk representation för det man inte känner till.

Sammanfattningsvis blir bokens ständiga lek med narrativ, parafraser på verkliga likväl som fiktiva personer, dess många utslängda filosofiska frågor och halvt verkliga, halvt overkliga gissningar och karaktärer till en enda soppa i mitt huvud. När jag avslutat boken vet jag knappt hur jag ska beskriva den, och även om den diskuterar viktiga ämnen gör den det på ett alldeles för konstigt och oplanerat sätt för att jag ska ha någon behållning av det.

"Foe", 1986

söndag 29 oktober 2017

Presenter!

I dagarna fyllde jag år, och bland många andra fina presenter fick jag James Baldwins Tell Me How Long the Train's Been Gone, inköpt på Powell's City of Books i USA, som är världens största bokhandel. Ser verkligen fram emot att läsa mer av Baldwin! (Och kolla det snygga bokmärket!)

Dessutom fick jag en helårsprenumeration på Novellix, något som verkligen känns superkul. När jag har massor av plugg att sköta känns det både skönt och mysigt med en novell, och jag älskar verkligen Novellix idé. Jag är över huvud taget inte så bra på att läsa noveller trots att jag verkligen gillar dem, och en prenumeration känns som den rätta lösningen.

Med andra ord, en mycket bra födelsedag!


onsdag 18 oktober 2017

Recension: Oryx and Crake av Margaret Atwood

Jag har varit lite dålig på att recensera böckerna jag läst till min kurs i Animal fiction, och nu är faktiskt det dags för den sista romanen. Jag har väldigt länge velat läsa något av Margaret Atwood, men på något sätt dragit mig lite för det eftersom jag hört så mycket gott om henne. Jag har helt enkelt varit rädd att jag skulle bli besviken. Därför har det nästan varit lite skönt att jag inte själv kunnat bestämma vilken bok av henne jag fick börja med.

På en strand sitter Snowman, den kanske sista levande människan. Klimatet i det som en gång varit USA har blivit tropiskt, med en fruktansvärd hetta som ersätts av ett rasande regnoväder varje eftermiddag. Varje dag är en pärs som ska överlevas, och det enda sällskap som finns är de grönögda, alltför märkliga Children of Crake. Men Snowman var inte alltid Snowman. En gång hette han Jimmy, i en värld där det fortfarande fanns människor - som hans bästa vän Crake och hans livs kärlek, Oryx.

Som sagt är det här mitt första möte med en författare som funnits med i periferin ett bra tag. Och så lättad jag är! För jag gillar verkligen, verkligen den här boken. Jag som inte brukar tycka att dystopier är särskilt intressanta läser Oryx and Crake med en växande fascination. Även om det är en roman som lär klassas som science fiction av de flesta, så har jag förstått att den snarare räknas in i genren spekulativ fiktion. Och det stämmer ju mer jag tänker på det - det som syns i den här boken är inte regelrätt sci-fi, utan helt enkelt en överdrift av saker som redan existerar idag. Här finns genmodifierade djur, medicin mot precis allt, odlade organ, köttdjur som inte känner någon smärta. Det är en värld där gränserna för vad som är möjligt med teknikens hjälp har tänjts till bristningsgränsen, och därmed också gränserna för rätt och fel.

Det är en djupt samhällskritisk roman om konsumtion och kapitalism, rikedom och fattigdom, etik och moral, befolkad av varelser som kommit av att människan lekt gud en gång för mycket. I detta ställer den frågor om vikten av både utbildning och av religion på ett sätt som sparkar igång tankarna. Inte minst är den, trots att det är många år sen den kom ut, brinnande aktuell i sina frågor om miljö, resurser och vetenskapens ansvar.

Men inget av detta skulle spela någon roll utan karaktärerna - utan dem skulle boken möjligtvis ha varit intressant, men knappast bra. I centrum står Jimmy/Snowman, som vi genom tillbakablickar får följa genom hans uppväxt i ett av de skyddade områden där den nya tekniken växer fram snabbare än den kanske klarar av, sedan när han lär känna den ovanlige Crake som kommer att förändra hela hans liv. Och inte bara hans.

Intressant är att på seminariet jag hade om boken var det många som sa att de inte gillade Jimmy, att han var osympatisk och omoralisk. Och visst är han båda delarna. Men jag hade svårare än mina klasskamrater för att ogilla honom. Tvärtom växte han allt mer i mina ögon, och blev en intressant och skev antihjälte. Hans moral är svår att klanka ned på när man sätter den i relation till de andra karaktärerna i boken - i samhället han växt upp i skulle jag till och med våga kalla Jimmy moralisk. Dessutom tyckte jag flertalet gånger att han var rentav rolig. Vad sägs om "Is this purgatory, and if it is, why is it so much like the first grade?"

Allt binds ihop av ett mycket, mycket skickligt sätt att skriva som tog mig lite på sängen med sin underfundighet, sin humor och sitt sätt att inte väja för de mer grafiska detaljerna i boken. Det här är underhållning och samhällskritik i precis rätt proportioner till varandra, och jag har fallit handlöst för Oryx and Crake. Så mycket att jag faktiskt vill läsa vidare i trilogin, som fortsätter med The Year of the Flood och MaddAddam. 

"Oryx and Crake", 2003

torsdag 5 oktober 2017

Årets nobelpristagarre

Så var det den tiden på året igen. Eftersom jag ändå satt på Stadsbiblioteket här i Göteborg och pluggade passade jag på att gå på deras Nobelevenemang - först ett slags "försnack" där några av bibliotekarierna presenterade sina favoritkandidater och gick igenom bettinglistorna, där Haruki Murakami och Ngugi Wa Thiong'o låg högt. Och sedan, när klockan blev ett, visade de avslöjandet på storbildskärm.

Jag, som var helt beredd på att det skulle bli ett namn jag inte alls kände till, blev ganska glatt överraskad av Kazuo Ishiguro. Honom har jag ju till och med läst, även om det var några år sedan, och i hyllan står Återstoden av dagen och väntar. Hans senaste bok Begravd jätte har jag också velat läsa länge, och tänkt att jag ska köpa i bokhandeln där jag jobbar - något jag nog kan se mig om i stjärnorna efter nu. Men riktigt kul faktiskt!

Det enda som är riktigt trist är ju dock att det nu är 100 män och 14 kvinnor som fått priset. Lite jämnare könsfördelning hade ju faktiskt inte skadat.