Veckans recension: Den tredje dagens kyla av John Marsden

Det är dags att göra någonting igen. Det känner de av, alla de fem som för tillfället är kvar av den grupp som från början undvek invasionen.
Att hålla sig gömda i Helvetet börjar gå dem på nerverna. De bråkar allt mer och läget känns spänt. De undrar vad som håller på att hända med deras land och känner ett desperat behov av att hjälpa till.
Men ändå tvivlar de, för det företag de åtar sig känns alldeles för stort. De ska sätta in en stöt mot Cobbler’s Bay. Hamnen ligger nära deras stad Wirrawee och de kan ta sig dit hyfsat lätt. Det är en viktig punkt för fienden och ett angeläget mål.
Men hur ska de egentligen bära sig åt för att lyckas?
Att försöka komma fram till en plan som fungerar är svårt, och samtidigt som de känner sig tvungna att göra något, så är de så rädda att de knappt vet var de ska ta vägen. De lever på sin rädsla och sitt adrenalin och måste förlita sig på naturen och sin egen förmåga för att överleva.
De fysiska förhållandena är svåra för dem alla. De tvingas äta mindre, gå alldeles för långt och samtidigt befinna sig under så stark psykisk press att det är svårt att fungera normalt.
Ellie skräms av den nya person hon håller på att bli, och de förändringar hon ser de andra genomgå. Hon börjar bli rädd för Lee, hans aggressivitet och kallblodighet som börjar bli en del av honom själv. De börjar alltmer likna djur. Och var går egentligen gränserna?
Och kan de verkligen lyckas med något så stort, något så oerhört, som ett angrepp mot Cobbler’s Bay?

Precis som föregående två böcker är Den tredje dagens kyla så gott som en direkt fortsättning, utan några särskilt långa tidshopp eller andra glapp som stör mellan böckerna. Serien är lätt att läsa och går snabbt på grund av den snabba händelseutvecklingen och den spännande intrigen.
Och precis som de andra böckerna ställer boken många frågor om etik och moral, rätt och fel i krissituationer. Man fascineras och skräms av att se de vanliga ungdomarna bli så fullkomligt annorlunda, och de konsekvenser det har för dem. Men trots att jag tycker om serien hittills så börjar jag känna det lite som om den börjar bli tjatig. De springer omkring och spränger saker i luften, och tredje boken är inget undantag. Men ändå tycker jag om hur all action blandas med relationerna till varandra, kärleken och irritationen dem emellan. På många sätt känns det som om böckerna är skrivna på ett sätt som ska passa både killar och tjejer.
Slutet på tredje boken är vemodigt, nästan sorgligt, och skiljer sig lite från de föregående.
Jag tycker om serien, och jag tänker fortsätta läsa den som jag gör nu – i ett streck, för annars är jag orolig att jag kommer mista intresset. Nästa bok heter Nu är mörkrets tid och är nästa på min lista att läsa.

”The Third Day, the Frost”, 1995