söndag 9 maj 2010

Veckans recension: Hjärtan i Atlantis av Stephen King

1: Låga män i gula rockar. År 1960 bor elvaårige Bobby Garfield ensam med sin mor i en lägenhet i Harwich. Hans pappa är död, och hans mammas favoritsysselsättning verkar vara att berätta för Bobby om vilken knöl hans pappa var. Bobbys enda riktiga önskan är att ha råd till Schwinncykeln som han sett i skyltfönstret nere i staden, och att få tillbringa så mycket tid som möjligt med sina vänner Sully-John och Carol. Men sommaren 1960 kommer hans liv att förändras för all framtid.
Det är sommaren då den gamle Ted Brautigan flyttar in på våningen ovanför Bobby och hans mamma. Ted är vänlig och behandlar Bobby som en vuxen. De blir bra vänner, och sitter ofta och diskuterar böcker – men snart upptäcker Bobby att något inte stämmer med Ted. Ibland försvinner han, som i trans. Då pratar han om saker Bobby inte förstår och ibland går han över till ett annat språk som Bobby inte känner igen.
Ted ger Bobby ett jobb. Bobby tar tacksamt emot det – han vill väldigt gärna ha den där cykeln. Jobbet går ut på att läsa tidningen för Ted om söndagarna… men det är inte allt. Att läsa tidningen är den oskyldiga delen av jobbet. Den andra delen, den hemliga delen, är att hålla utkik efter de låga männen. Låga män i gula rockar med grälla bilar. Att leta efter skyltar om försvunna djur och draksvansar som hänger från telefonledningar. Att titta runt hopphagarna om det ritats några symboler med annan färg och hålla ögonen öppna efter annonser som hängts upp och ned.
Det är sommaren då Bobby inser att det han känner för sin vän Carol Gerber är mer än vänskap, sommaren då han får sitt livs första vuxna vän. Sommaren då hans mors liv rasar samman och sommaren då hans eget liv och hans egen verklighet slås omkull.
2: Hjärtan i Atlantis. Året är 1966 och Pete Riley har börjat på universitetet i Maine. På universitet finns också hans vän Skip, som kan svära med tolv olika tonfall, hans rumskamrat Nate som vill bli tandläkare, och flickan som han börjat få upp ögonen för – Carol Gerber. Så finns där Stokely Jones, krymplingen som är uppfylld av vrede och som kastar sig fram på sina kryckor. Och så finns naturligtvis Ronnie Malenfant som de alla avskyr mer eller mindre. Det är Malenfant som drar igång det kortspelsberoende som sprider sig som en löpeld i deras studenthem – hjärter. Ända in på nätterna spelar de hjärter.
Deras betyg sjunker snabbt och i fjärran trappas kriget i Vietnam upp. Om Pete inte skärper sig är det i Vietnam han kommer vara nästa termin. Han måste inse att det finns andra saker än kortspel som spelar roll. Studierna, Carol, Skip och personer som Stoke Jones. Men också symbolen Stoke har på ryggen och de saker Carol allt oftare talar om.
3: Blinde Willie. Han börjar sin dag 1983 som alla andra dagar – som Bill Shearman. Men sedan går timmarna och han blir Willie Shearman… och till sist Blinde Willie. Utanför Sankt Patrickskatedralen som blind tiggare finns det mycket att fundera på, medan kvarterspolisen flåsar en i nacken och pengarna skramlar ner framför honom. Det finns tankar på fallande helikoptrar och på tiden därute i bushen. Personer som Sully-John och Carol Gerber.
4: Därför är vi i Vietnam. Det är 1999 och Sully-John är på väg hem efter en begravning av en annan Vietnamveteran. När folk dör tänker man på det förflutna. Det har Sully vetat länge, men kanske är det först nu det verkligen gått upp för honom. Hur alla bilderna kommer tillbaka, alla känslor, intryck och tankar. På känslan av kulor som viner förbi tätt intill kinderna, på ljudet av helikoptrar som störtar från himlen och skriken från de överlevande som de försöker rädda. Det är Ronnie Malenfants röst som skär igenom, det är hur Willie Shearman räddade hans liv. Och särskilt är det hur mamasan dog. Hon som kommer på besök till Sully…
5: Himmelska stråk av mörker faller. Bobby Garfield återvänder för första gången på nästan fyrtio åt till sin hemstad. Det är för att sörja en av sin barndoms bästa vänner, men kanske också för något annat, något mer.

Hjärtan i Atlantis är som en slags novellsamling där alla historier hör samman med varandra via karaktärer och händelser. Det är en av de mest sorgliga böcker jag läst, men inte för att den är sorglig i sig, utan eftersom den framkallar den exakta känslan av gamla foton, minnen man nästan glömt och den melankoliska känslan hos kläder man växt ur och brev som aldrig skickats.
De olika berättelserna är plågsamma på olika sätt. De gör ont för att man tydligt upplever smärtan i att gå från barn till vuxen, och sedan i att tänka tillbaka. Den handlar om minnen och bilder som man omöjligt kan radera och känslor som inte går att hantera. Boken framkallar livets ironi och dess obevekliga framfart med oss, vad livet gör med oss och hur meningslösheten väller upp mellan sprickorna.
Boken – särskilt den första och den sista berättelsen – har kopplingar till Stephen Kings långa serie Det mörka tornet, och även vaga vinkningar åt andra karaktärer som figurerar i Kings övriga berättelser.
Boken känns sorglig men sann, och är en verklig upplevelse att läsa. Den är hemsk men samtidigt vacker, och berättar om barndomens naivitet och ungdomens dårskap, om vuxenlivets otillfredsställdhet med en otrolig tidskänsla och humor som gör allting verkligt. Min favorithistoria är den första, men tillsammans bildar Hjärtan i Atlantis en sällsam och välskriven roman, en av Kings allra bästa.

Hearts in Atlantis”, 1999

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar