Veckans recension: Rasande Rose av Stephen King

Rose har levt fjorton år i ett äktenskap som mest av allt liknar en mardröm. Hennes man, Norman Daniels, är en framgångsrik polis, som bakom masken som lagens väktare ägnar sig åt att brutalt misshandla sin fru. Norman har den totala makten, och det är åratal sedan Rose kunnat gå på toa utan att ha blod i urinen. Hennes liv består bara av huset hon bor i och sysslorna hon utför åt Norman. När hon plösligt får kraft att ge sig av sker det utan någon som helst förvarning. Hon går helt sonika ut genom ytterdörren med Normans bankomatkort i väskan och inte ens ett ombyte kläder med sig.
Rose tar sin tillflykt hos organisationen Döttrar och Systrar, ett hem för misshandlade kvinnor. För första gången på nästan femton år stöter hon på vänlighet och upptäcker tillfredställelsen i att kunna försörja sig själv. Det dröjer inte länge förrän Rose har ett helt nytt liv på gång, ett liv där hon tjänar sina egna pengar, bor i egen lägenhet och till och med träffar en kille som verkar vara Normans raka motsats.
Men den bottenlösa skräck som hon känner vid tanken på Norman är inte försvunnen. Hon vet att han inte kommer ge upp förrän han har hittat henne, och hon vet att det egentligen bara är en tidsfråga innan han kommer dyka upp.
Och Rose har rätt – Norman är verkligen på väg, och hans polisträning och hans fullständiga vansinne gör honom till en fruktansvärd fiende, en som kommer drabba inte bara Rose utan också alla de människor i sitt nya liv som hon bryr sig om.
Men Rose har ett ess i rockärmen…


Rasande Rose är, tillsammans med böcker som Dolores Claiborne och Liseys berättelse, en av de mest feministiska böcker som Stephen King har i registret. Den är full av en styrka som är helt reserverad för kvinnor, och det är en av de böcker som fått teorierna om att King har en kvinnlig spökskrivare att blomstra upp. Men trots att huvudpersonen och boken i sig genomsyras av en slags kvinnlig makt, så har boken allt det som kännetecknar en typisk King-bok. För det första är den välberättad, den är skrämmande och den har vinkar till andra av hans verk – Lida och Det mörka tornet som exempel. Dessutom har den övernaturliga element som spelar en stor roll. För en gångs skull är jag inte helt förtjust i det övernaturliga i den här boken. Jag, som vanligtvis kastar mig över alla fantasyinslag i Kings böcker, kommer på mig själv med att tycka de är onödiga. De hade verkligen inte behövts i den här boken. Normans egen ondska är fullt tillräcklig för att göra boken skrämmande och trovärdig. När sedan andra världar och varelser kommer in får det bara bilden att rämna. Det är väldigt synd.
Men jag ogillar inte boken. Det jag säger är att den hamnar långt ner på listan över Kings böcker. Vissa av kapitlen i Rasande Rose känns som feberdrömmar, så att man nästan undrar om man drömde att det där hände i boken eller om det faktiskt gjorde det. På det sättet är den en av Kings sämsta böcker, eftersom han vanligtvis lyckas få en att tro på det mesta utan att ifrågasätta.
Men en så bra författare får ju faktiskt också ha sina lågvattenmärken.

”Rose Madder”, 1995