söndag 31 juli 2011

Veckans recension: Lolita av Vladimir Nabokov

Jag är väldigt fascinerad av fenomenet med den ”opålitlige berättaren” som förekommer inom litteraturen. Jag blev inte helt varse om vad en opålitlig berättare var förrän jag besökte en författarträff med Lionel Shriver, författarinnan till en av mina favoritböcker Vi måste prata om Kevin. När jag sedan läste litteraturvetenskap i Lund och läste både dikter och romaner berättade av opålitliga huvudpersoner har fascinationen bara växt.

Det var också under litteraturstudierna som jag blev intresserad av Lolita. Boken nämndes gång på gång med dök aldrig upp på läslistan till föreläsningarna. Jag köpte den ändå när jag hittade en nyöversatt pocketversion mitt under höstterminen, och boken har tålmodigt väntat i hyllan medan jag läste Balzac och Rimbaud och faktiskt också Thomas Mann, vars bok Döden i Venedig har ett liknande pedofilinriktat tema.

För pedofili är vad det handlar om i Lolita – de flesta är särkert smått bekanta med vad romanen innehåller även om de inte läst den. Den utspelar sig under slutet av 40-talet då den medelålders Humbert Humbert blir ohjälpligt förälskad i en tolvåriga Dolores Haze, också kallad Dolly, också kallad Lo, också kallad Lolita. Hans desperata försök att komma flickan närmare mynnar ut i en roadtrip över hela Nordamerika – han, den sexualla och melodramatiska avvikelsen, tillsammans med den käcka och bortskämda flickan som han avgudar.

Boken blev dömd som osedlig, som skandalös, som pornografisk och äcklig. Lolita är allt detta, och ändå inte alls. Nabokov satte en ära i att aldrig någonsin genom bokens fyrahundrafemtio sidor använda sig av ett enda vulgärt ord. Det förekommer inga svordomar eller ingående sexuella beskrivningar, utan snarare det motsatta. Lolita är nästan outhärdligt svärmande, poetisk, vacker och högtravande. Bara de inledande meningarna kan ge en föreställning om hur boken är skriven: ”Lolita, ljuset i mitt liv, elden i mina länder. Min synd, min själ. Lo-li-ta: tungans tipp tar en tripp på tre steg nedåt gommen för att slå, vid tre, mot tänderna. Lo. Li. Ta.”

Jag ska vara ärlig och säga som det är – att det är en jobbig bok. Den är jobbig just på grund av detta ständiga trassliga språk med invävda ordlekar, pretentiösa formuleringar, obskyra ord och på inte särskilt få ställen också en massa franska och vid några tillfällen latinska passager. Jag läste visserligen franska under fyra år i grundskolan – totalt bortkastade timmar som bara resulterat i att jag kan säga vad jag heter och att jag är tolv år gammal. Tämligen oanvändbart. Därför glider bara mina ögon över denna franska och undrar vad där egentligen står. Det är störigt eftersom det verkar vara viktiga meningar och uttryck, men jag har knappast lust att anlita Google Translate eller Babelfish för att förstå romanen jag läser.

Lolita
är heller ingen sträckläsningsroman eller en bok som tar kort tid att läsa. Den är inte spännande. Den är inte nervkittlande. Dess tjusning ligger i något helt annat och man måste vara beredd på att själv anstränga sig och offra sig som läsare för att kunna ta sig igenom boken. Det är ingen avslappnade sommarläsning utan en orgie i svamlande uttryck som ”Vilken romantisk själ spelade piano där inget piano plaskat och stänkt den förhäxade söndagen då solen smekt min älskade flickas ben?” Man får ofta läsa om, och läsa långsamt, men även om jag har svårt för att läsa den här boken långa stunder så lär jag mig på något sätt att uppskatta Humbert Humberts romantiska, självupptagna och melodramatiska svammel. Dessutom är boken faktiskt rolig i all sin komplexitet med jämna mellanrum – Humbert Humbert driver med sig själv och Nabokov leker ständiga ordlekar som nästan får mig att vilja läsa boken på engelska – men bara nästan, för jag tror inte att det här är den typ av bok jag skulle klara av att läsa på ett annat språk än mitt modersmål.

På tal om modersmål äger Lolita en viss historia runt detta. Humbert är av mellaneuropeeiskt ursprung och hans språk har den gamla kontinentens sätt. Precis som Vladimir Nabokov som var av ryskt ursprung hör Humbert Humbert inte riktigt hemma i det unga Amerika där boken utspelar sig. Det är kulturkrock både för Humbert och för Nabokov, som skrev Lolita som sin första roman på engelska, men också en kärleksrelation mellan den gamla och den nya kulturen.

För att återkomma till den opålitlige berättaren – boken är uppbyggd som Humbert Humberts memoarer, skrivna i häktet (och har till och med ett fiktivt förord som jag i min dumhet antog var ett genuint, äkta förord och inte en del av romanen. Eftersom min erfarenhet av förord är att de ofta spoilar berättelsen hoppade jag över det och kände mig sedan rätt så dum). Berättelsen är lagd helt i Humberts mun utan några störande utomstående inslag från andra berättare, och med tanke på Humberts sätt att uttrycka sig, hans historia med depression och psykiska problem och framförallt hans sexuella preferenser, så blir berättelsen av det slag där man inte bara tycker illa om huvudpersonen men också misstror denne. Vad har egentligen hänt? Vill jag lita på denne medelålders, äcklige pedofil med det obskyra ordförrådet? Vad kan jag läsa mellan raderna, vad är sant, falskt, förskönat och förvridet? Det är detta problematiska förhållande till läsaren som fascinerar mig, och en bok som Lolita är det ultimata exemplet. Den får mig att tänka på Alex, huvudpersonen i A Clockwork Orange av Anthony Burgess, som är en liknande huvudperson, äcklig, kriminell, moraliskt vidrig och opålitlig i sin utsaga. (Det kan vara värt att nämna att Stanley Kubrick filmatiserat både A Clockwork Orange och Lolita).

För mig är Lolita inte bok jag skulle klassa som bra på det allmänt vedertagna sättet. Den är för omständig, för uppblåst och för jobbig för att vara ”bra”. Däremot är den desto mer intressant. Jag finner författarens roande efterord och översättarens genomgång av romanens historia lika intressant som boken i fråga. Lolita är originell, den är pervers och den är kontroversiell. Alltså är den det som litteratur faktiskt är till för. Litteratur är så klart till för att underhålla, men den viktigaste litteraturen är den som är nyskapande, men också omskakande, och som ger läsaren insikt i någon annans liv, tankar och erfarenheter. Det spelar ingen roll om det är sanna upplevelser under andra världskriget, en psykotisk ungdomsbrottsling i en dystopisk framtid eller en pedofils berusande förälskelse i ett barn. Det är dessa böcker som lär oss saker, om oss som människor, varandra som individer och om samhället vi lever i, på både gott och ont, och därför är det också dessa romaner som förändrar inte bara oss som människor utan samtidigt världen omkring oss. Att läsa ur vidriga personers perspektiv är en del av förståelsen. Och detta, mina damer och herrar, är Lolitas faktiska styrka.

”Lolita”, 1955

Dag 13 – Din favoritförfattare

Jag har två författare som kan klassas som mina favoriter (och idoler). Den ena är J.K. Rowling - hon är så sjukt briljant att det inte går att fatta. Den andra är Stephen King, som förmodligen kan ses som min absoluta favorit eftersom det är honom jag har flest böcker av, honom jag vet mest om och som jag gjort flest skolarbeten om back in the days. Han verkar vara en sjukt cool människa med massor av humor och självdistans, samtidigt som han tar sitt arbete på allvar.
Och så skriver han ju extremt bra.

lördag 30 juli 2011

Dag 12 – En bok som du brukade tycka om men inte gillar längre

Hm. Det krävdes lite tankemöda för det här, men jag svarar Vem ska rädda Angel? av Angela Dorsey. En sån där bokklubbsbok som jag tyckte var extremt bra när jag var en tolv-tretton år. Sen läste jag om den några år senare, och insåg vilken amatörmässig smörja den egentligen är.

fredag 29 juli 2011

Dag 11 – En bok du avskyr

Jag kan inte svara annat än Skymningsögon av Dean R. Koontz. Den tog liksom alla pris. Jag hatade huvudpersonen som var självupptagen och som hela tiden skröt om allt från hur snygg han var till hur smart han var. Jag blev nästan full i skratt åt dialogen som pågick sida upp och sida ner utan en enda beskrivning av röstläge, ansiktsuttryck eller något annat. Jag tyckte hela storyn var fullständigt befängd. Den var helt enkelt så sjukt dålig.

torsdag 28 juli 2011

Dag 10 – Favoritbok: klassiker

Den frågan är egentligen redan besvarad - Skriet från vildmarken av Jack London. Men för att inte vara tråkig och för att det är rätt svårt att välja, så ska jag ägna det här inlägget åt en annan av mina all-time-favorites: Robin Hood av Howard Pyle. Det är en helt fantastisk bok som jag inte verkar kunna få tag på någonstans i den utgåva jag vill ha den i (Rabén & Sjögrens Klassiker-serie). Jag älskar den boken. Den är så mysig, så glad och ändå väldigt spännande och sorglig.

Problemet med boken Robin Hood är väl egentligen frågan om vilken utgåva av vilken författare man ska läsa. Berättelserna om Robin Hood är från början medeltida ballader, som sen författare gillat så mycket att de använt dem som underlag i sina egna verk. Alltså finns det en hel uppsjö med olika böcker om Robin Hood, oavkortade, förenklade, beskurna, oc väldigt olika. Själv föredrar jag Howard Pyles oavkortade version, där han gjort ett försök att samla alla balladerna, arbetat om dem i prosa, och förstås lagt till lite själv. Och så har han illustrerat boken i rätt fantastiska bilder - kopparstick om jag inte minns helt fel.

2084, kanske?

Sömnlösa nätter och jag surfar runt för att fördriva tiden. Om man nu ska bli snorkig och citera Baudelaire: "Att döda detta vidunder, är inte det människans vanligaste och rättmätigaste bestyr?"



Snubblade hur som helst över den här på den geniala sidan Failbook:






Något att tänka på, kanske. Om ni har svårt att läsa här, så har jag länken med: http://failbook.failblog.org/2011/07/19/funny-facebook-fails-orwell-called-it/

onsdag 27 juli 2011

Mr Darcy, Humbert Humbert eller Willy Wonka?

Någonsin undrat vilken litterär pojkvän som skulle passa dig? Not to worry, här listar Sparknotes de mest kända med för- och nackdelar: http://community.sparknotes.com/2011/07/22/whos-your-literary-boyfriend
Vad tror ni om Raskolnikov? XD

Dag 09 – En bok som du inte trodde att du skulle gilla, men i slutändan älskade

"Älska" är kanske ett lite starkt ord, men jag hade inte så höga förväntningar på boken På väg som jag skulle läsa till litteraturvetenskapen, men jag tyckte väldigt mycket om den i slutändan. Skriven av Jack Kerouac, som i princip inte tog en enda paus under de veckor han skrev boken. Han skrev den helt utan blankrader, på en enda lång rulle papper så att han skulle slippa byta ark i skrivmaskinen. Han och boken har fått stå för hela beat-generationen. Jag blev fascinerad av beat, det här konceptet med att bara köra på, aldrig stanna, leva i ett enda långt, oavbrutet nu.

Jag gillade faktiskt boken så mycket att jag fick pappas exemplar, med den gamla titeln På drift. Fast det ska sägas att jag tyckte den blev lite väl tjatig efter ett tag.

Home in Missoula,
Home in Truckee,
Home in Opelousas,
Ain't no home for me.
Home in Old Medora,
Home in Wounded Knee,
Home in Ogalla,
Home I'll never be.

tisdag 26 juli 2011

Dag 08 – Den mest överskattade boken

Jag ska väl bli lite kontroversiell och svara Röda rummet av August Strindberg. Jag läste den under litteraturvetenskapen och tyckte den var mördande tråkig. Jag förstår inte alls storheten i den romanen, även om jag så klart kan uppskatta vad den betytt rent historiskt. Generellt föll jag inte alls för Strindberg - det enda av hans verk jag tyckte var okej att läsa var Fröken Julie. Resten hade jag väldigt svårt för.
But hey, that's me.

måndag 25 juli 2011

Tjuvlyssna går på bibblan med

Haha, jag hittade nyss den här på tjuvlyssnat.se:

Stadsbiblioteket, Stockholm

Pappa ~35 står med son ~6, och drar glatt ut boken "Moby Dick" ur hyllan.
Pappan: Det här var min älsklingsbok när jag var liten!
Han berättar entusiastiskt för sonen om kapten Ahab som letar efter den vita valen.
Sonen: Och sedan blev de vänner?
Pappan sätter långsamt tillbaka boken i hyllan.

Här är länken också: http://www.tjuvlyssnat.se/stockholm/alla-dessa-svara-val

Dag 07 – Den mest underskattade boken

Stephen King är överlag en ganska underskattad författare, åtminstone i de finare kretsarna. Nog för att han har extremt många hängivna fans (däribland mig själv), men det är trist att han blir dömd som oseriös författare på grund av sitt val av genre.



Särskilt illa omtyckt verkar boken Christine vara, även inom den trogna läsekretsen. Det är sällan jag stöter på någon som gillat Christine, mer än jag själv. De flesta tycker att idén med en bil som har ett eget medvetande och som kör runt och dödar folk är lite för bra. Men sanningen att säga så tycker jag att den är en av Kings allra bästa böcker. Den har en drivkraft i berättandet som sveper mig med sig. Den är läskig och samtidigt fascinerande - jag älskar scenerna där bilen reparerar sig själv - och så är den en väldigt snygg skildring av vänskap och utanförskap också. Dessutom har den resulterat i att jag associerar varenda gammal femtiotalsbil jag ser med död och elände, haha.

Veckans recension: Luftslottet som sprängdes av Stieg Larsson

Det första som slog mig när jag började på Luftslottet som sprängdes var att det inte fanns något tidshopp mellan den och den föregående boken. Den tar vid där den förra slutade och detta förstärker än mer det faktum att de två senare böckerna utgör en helt annan, mer enhetlig berättelse än den första boken, Män som hatar kvinnor. Den sistnämnda känns mer som en fristående bok som går att läsa helt individuellt, medan Flickan som lekte med elden och Luftslottet som sprängdes måste läsas tillsammans. Kanske är det också därför som den första boken blivit den som fungerar bäst som film.

Hur som helst. I den sista boken i trilogin ligger Lisbeth Salander på sjukhus, illa skadad, men uppmärksammad av hela Sverige för inblandningen i tre mord som hon är skäligen misstänkt för. Men det finns en grupp människor som är på hennes sida – det är hennes förre chef Armanskij, hennes före detta förmyndare och, framförallt Mikael Blomkvist som kämpar för att ge henne upprättelse i såväl media som rent juridiskt. Han börjar gräva i Lisbeths förflutna för att kunna hjälpa henne, och ju mer han gräver, desto mer komplicerad verkar hennes historia bli. Han upptäcker att Lisbeth har utsatts för ett grovt rättsövergrepp från ingen mindre än staten och säkerhetspolisen, ett övergrepp som tog sin början när hon hon var tolv år gammal – och som fortfarande pågår. Berättelsen han gräver upp handlar om den avhoppade GRU-agenten Zalachenko, om kvinnomisshandel, om maktmissbruk och om den hemliga organisationen inom svenska säkerhetspolisen. Mikael inser att den historia som han håller på att gräva upp är en skandal som kommer skaka hela den svenska regeringen. Men han är fast besluten att ge Lisbeth Salander tillbaka något av den heder och repsekt hon för länge sedan berövats.

Jag är den minst politikintresserade människa jag någonsin stött på, och jag tycker allting som har med politik och regering att göra är så tråkigt att jag vill avlida. En inställning som Stieg Larsson uppenbarligen inte alls delar. Det är politik och Sovjet hit och dit, och underrättelsetjänst och konstitutionsutskottet (hur jävla många t:n finns det inte i det ordet?), riksåklagare, Säpo och ministrar åt höger och vänster. Jag är så dåligt insatt och så ointresserad att jag emellanåt vill hoppa över flera sidor. Det gör jag aldrig, men tyvärr mer av ren princip än på grund av att jag gillar boken. Och när boken väl kommer till sin klimax är det faktiskt extremt kul – rättegången mot Lisbeth är en del av boken som jag bara flinar mig hela vägen igenom.

Enligt min erfarehet så brukar andra delen i trilogier nästan alltid vara den sämsta. Den börjar ofta där den förra tog vid och slutar med en cliffhanger som nästan alltid gör den till en osjälvständig bok som mest känns som transportsträcka – till exempel Catching Fire, den andra boken i The Hunger Games-serien av Suzanne Collins, eller The Awakening, som är den andra boken i Kelley Armstrongs Darkest Powers-serie. Men Stieg Larssons Millenium-trilogi är faktiskt ett strålande undantag. Den andra boken är, enligt mig såklart, den överlägset bästa i serien. Den här sista boken tycker jag är den svagaste. Det är bara en enda sexhundra sidor lång upptrappning utan mycket action. Det är en massa nya karaktärer som kommer in i bilden, och jag bara längtar efter att boken ska återkomma till Lisbeth Salander som fortfarande är en helt briljant karaktär som jag älskar att läsa om.

När det gäller språket har jag börjat vänja mig vid Stieg Larssons stil. Det är en träig dialog. Det är upprepningar. Det är klantiga formuleringar och det är extremt journalistikartat med jämna mellanrum. Men faktum kvarstår – karaktärerna väger upp detta. Som alltid är karaktärerna bokens största behållning, och även om de inte kan väga upp språket så förmildrar de åtminstone omständigheterna. I slutändan kommer jag fram till att den här serien trots allt gett mig något, även om ingen kan förvänta sig att den kommer hamna på min personliga tio-i-topp.

”Luftslottet som sprängdes”, 2007

Dag 06 – En bok som gör mig ledsen

När folk vill ha tips på en sorglig bok säger jag nästan alltid Jag saknar dig, jag saknar dig! av Peter Pohl och Kinna Gieth, för jag grät floder när jag läste den. Men det finns ändå hopp i den, och för att försöka vara kreativ ska jag säga en annan titel istället - På västfronten intet nytt av Erich Maria Remarque. Den mer eller mindre tidlösa krigsromanen med den nittonåriga första världskriget-soldaten i en halvt självbiografisk huvudroll.
Det mest fantastiska med den här boken är att den, samtidigt som den är fruktansvärd, lyckas vara så vacker mitt bland all död, allt blod och alla kroppsdelar. Det är en av de böcker som jag önskar att alla någon gång läste.





lördag 23 juli 2011

Dag 05 – En bok som gör mig glad

Det är en väldigt svår fråga, för de flesta böcker som jag skrattar åt är inte böcker som överlag gör mig glad... efter en del eftertanke tror jag att jag säger Bombi Bitt och jag av Fritiof Nilsson Piraten. Det är visserligen längesen jag läste den, men den har en humoristisk och skämtsam parodisk ton, samtidigt som den är oskuldsfull och nostalgisk.




"På begravningen gräto vi strida tårar samtidigt som vi gladde oss över de nya, svarta kläder vi fått." - s. 10

fredag 22 juli 2011

Inte alla gillar tung litteratur

Mamma när jag läser upp en mening ur Lolita: "Hur ORKAR du?!"

(Meningen råkade vara "Vid läsningen av det följande bör läsaren hålla i minne inte endast den allmänna rutt som skisserats ovan, med dess många avstickare och turistfällor, upprepade ringlor och oberäkneliga omvägar, utan också det faktum att vår resa långtifrån var någon lättjefull partie de plaisir, utan en mödosam, skruvad, teleologisk tillväxt vars enda raison d'être (dessa franska klichéer är symptomatiska) bestod i att hålla min följeslagerska på hyfsat gott humör från kyss till kyss.")

Vilket till hennes försvar är en väldigt jobbig mening.

Dag 04 – Favoritboken i favoritserien

Jag har svårt att rangordna böcker i serier, precis som jag har svårt att säga att jag har en enda favoritbok. Men jag tror jag kör på Harry Potter och fången från Azkaban.
Jag gillar den så mycket eftersom den har ett väldigt oväntat slut med massor av aha-upplevelser, och jag kommer fortfarande ihåg hur väldigt chockad och fastnaglad jag var som elva-tolv-åring när jag läste den.

torsdag 21 juli 2011

Dag 03 – Min favoritserie

En extremt onödig fråga. Harry Potter, Harry Potter, Harry Potter. Motivering ska inte krävas.

onsdag 20 juli 2011

Dag 02 – En bok jag läst mer än 3 gånger

Skriet från vildmarken av Jack London. Jag vet inte riktigt vad som fått mig att läsa just den boken så himla många gånger, men jag antar att det beror på en kombination av följande:

- den är tunn
- den är bra
- den handlar om en hund
- den handlar om vildmark.


Jag är helt enkelt en sucker för hundböcker. Hundar är djur som finns inplaneterade i mitt hjärta, för att vara sentimental, och alla mina spärrar försvagas automatiskt när det är med en hund i berättelsen. Att boken är kort gör den också till en bok man lätt läser om. Den finns dessutom i så många olika översättningar att man kan göra läsandet ganska varierat - jag har stött på den i tre olika varianter, plus en gammal serietidningsadaption, och tänkte även läsa den på engelska när jag får tid. Men allt som allt tror jag att jag läst den en fyra-fem gånger i sin helhet. Den är mäktig, sjukt vacker och samtidigt rå.

tisdag 19 juli 2011

Dag 01 – Förra årets bästa bok

Hmm. Det är jäkligt svårt, jag läste så många böcker 2010 som är bra på så många olika sätt. Men efter mycket tvekan tror jag ändå att jag väljer Den hemliga historien av Donna Tartt.
Det är en bok som jag verkligen, verkligen tycker är ett mästarprov på karaktärsutveckling, psykologi och intrig. Och den har en av de bästa inledande meningarna jag någonsin stött på: "Snön uppe i bergen smälte och Bunny hade varit död i flera veckor innan vi började inse vilken allvarlig situation vi befann oss i."

30 Days of Books

Nu ska jag äntligen börja på den här listan :D

Dag 01 – Förra årets bästa bok
Dag 02 – En bok jag läst mer än 3 gånger
Dag 03 – Min favoritserie
Dag 04 – Favoritboken i favoritserien
Dag 05 – En bok som gör mig glad
Dag 06 – En bok som gör mig ledsen
Dag 07 – Den mest underskattade boken
Dag 08 – Den mest överskattade boken
Dag 09 – En bok som du inte trodde att du skulle gilla, men i slutändan älskade
Dag 10 – Favoritbok: klassiker
Dag 11 – En bok du avskyr
Dag 12 – En bok som du brukade tycka om men inte gillar längre
Dag 13 – Din favoritförfattare
Dag 14 – Favoritbok av din favoritförfattare
Dag 15 – Favoritkaraktär: kille
Dag 16 – Favoritkaraktär: tjej
Dag 17 – Favoritcitat från din favoritbok
Dag 18 – En bok du blev besviken på
Dag 19 – Favoritbok som blev film
Dag 20 – Favoritbok: romantisk
Dag 21 – Favoritbok från din barndom
Dag 22 – Favoritbok som du har hemma i bokhyllan
Dag 23 – En bok du inte läst men länge velat läsa
Dag 24 – En bok som du önskar att fler hade läst
Dag 25 – Den karaktär som du känner bäst igen dig i
Dag 26 – En bok som ändrade din åsikt om någonting
Dag 27 – Den mest överraskande twisten eller slutet
Dag 28 – Favorittitel
Dag 29 – En bok som alla hatade utom du
Dag 30 – Din absoluta favoritbok i hela världen

måndag 18 juli 2011

söndag 17 juli 2011

Veckans recension: Flickan som lekte med elden av Stieg Larsson

Gud hjälpe mig – jag tycker om en deckare! Flämt! Nej, men ärligt talat. Efter att ha tyckt föregångaren Män som hatar kvinnor var rätt tam och inget att oja sig över så är Flickan som lekte med elden sjukt spännande. Faktiskt. Men återigen är det knappast handlingen utan karaktärerna som gör berättelsen värd att läsa. Lisbeth Salander är onekligen en av de mest fascinerande karaktärer jag stött på, om jag nu ska stämma in i hyllningskören. I Flickan som lekte med elden blir hon efterlyst med namn och bild i hela Sverige, misstänkt för morden på tre personer. Två av dem är vänner till Mikael Blomkvist, och trots att bevismaterialet starkt kopplar Lisbeth till morden vägrar han tro på hennes skuld. När allt kommer omkring är han en av de som känner Lisbeth Salander allra bäst, och det verkar helt obegripligt att hon skulle ha mördat just de här människorna. Visst är hon kapabel till att döda,det har han ju sett själv, men hon saknar motiv. Eller? När polisutredningaen tar sin början upptäcker Mikael att han kanske inte alls känner Lisbeth så bra som han trott.

Boken har en del brister som jag spontant antar kommer från Stieg Larssons förflutna inom journalistiken. Han vill gärna redogöra och berätta fakta och bakgrund istället för att visa. Och som bekant är ”visa istället för att berätta” en grundregel inom kreativt skrivande. Dessutom är mycket av dialogen märklig, men allt det här har jag redan berättat om när jag pratade om Män som hatar kvinnor. Det finns småsaker som stoppar upp berättelsen så mycket mer än nödvändigt och som får den att låta stolpig. Ta bara det här med att folk hela tiden kallar varanda vid efternamn eller fullständiga namn. VEM GÖR SÅ i Sverige, om jag får fråga? Om inte efternamnet går som smeknamn tycker iallafall jag det är extremt jobbigt att hela tiden gå runt och kalla folk vid både för- och efternamn.

Men faktum kvarstår, att även om Stieg Larsson inte kommer att få ett postumt Nobelpris i litteratur för sitt språk, så är Flickan som lekte med elden en extremt spännande historia. Jag gillar att få mer insyn i Lisbeth Salanders liv, och jag gillar att den här boken sätter huvudpersonerna i centrum istället för att bara använda sig av dem som redskap, vilket var fallet lite i Män som hatar kvinnor. Ju mer jag läser av den andra boken, desto mer inser jag att den är väldigt olik Män som hatar kvinnor – det här är ingen mordhistoria där två personer gräver ned sig i en massa fakta för att lösa en gåta som är centrum i boken, utan istället en jakt på vem Lisbeth Salander egentligen är. Det är hon och inte brottet i fråga som spelar huvudrollen. Och just det är mycket mer intressant än den traffickinghärva som utgör en bakgrund, och intressantare än alla vapen och tidningar och brottsbekämpning som boken dras med. Skit i pistolaction och ge mig mer psykologi, mer karaktärsdjup, vill jag säga. Och Stieg Larsson lyssnar, och kompromissar mer än väl.

En annan skillnad mellan Män som hatar kvinnor och Flickan som lekte med elden är att den här boken betydligt mindre självständig än vad den första var. Det är lite som om Stieg Larsson har skrivit en bok, men sedan insett att han inte var klar med karaktärerna på långa vägar än, och satt sig för att skriva klart om dem. Flickan som lekte med elden har en betydligt mer markant cliffhanger på sista sidan som faktiskt fick mig att direkt börja på nästa bok, Luftslottet som sprängdes, bara för att se vad som skulle hända. Och jag fann att det inte fanns det minsta glapp i historien mellan den andra och den tredje boken, medan det finns ett tidshopp på över ett år mellan den första och den andra.

På det stora hela är Flickan som lekte med elden en sjusatans spännande berättelse, där karaktärerna får ta den plats de behöver och på så sätt blir väldigt levande. Jag gillar den. Jag gillar spänningen. Jag gillar den feministiska vinkeln. Och framförallt gillar jag Lisbeth Salander.

”Flickan som lekte med elden”, 2006

fredag 15 juli 2011

Harry Potter Never Dies

... och ja, jag gick på premiären av Harry Potter och dödsrelikerna del 2 i onsdags. I 3D. Det kändes inte riktigt som en premiär dock - inte en enda person i publiken var utklädd, ingen tjoade eller jublade och alla var allmänt tråkiga. På tåget hem fick jag dock se några med häxhatt, mantel och ärr i pannan. Jag ville klä ut mig, men fick aldrig möjlighet. Trist som fan.

Filmen, då?

Ja, nu är det ju så att jag konsekvent mer eller mindre hatat filmatiseringarna av böckerna ända sedan den tredje filmen hade premiär. Men eftersom det är den sista riktigt stora HP-grejen som händer så gillar jag det ändå. All uppmärksamhet riktad mot Harry Potter är uppmärksamhet väl riktad.

De sista två filmerna (dvs del 1 och 2 av Dödsrelikerna) har faktiskt rest sig över mina förväntningar. Jag har blivit så van vid att filmskaparna totalt ignorerar trollkarlssamhällets fantastiska och logiska regler för hur magi används och styrs, hur de massakrerar de viktigaste scenerna och hur ingen enda karaktär ser ut som jag föreställt mig dem (med undantag möjligen för Hagrid och Snape. Och Dobby.) att jag när de väl håller sig någorlunda till berättelsen blir ganska... salig.

Ändå missar de så mycket av vad som är det viktiga med Harry Potter, det som hela berättelsen faktiskt vilar på - de missar värmen. De missar humorn. De missar budskapet att kärlek är den mäktigaste magi som existerar.

Det som alltid varit filmernas största baksida är det som utmärker dem som just filmer - de förlitar sig på det visuella, i Harry Potters fall på så mycket specialeffekter att man skulle kunna få epilepsi på kuppen. Genom filmernas gång har det jämt lagts för mycket tid på strålar av ljus och väggar som splittras och drakar som breder ut sig på duken under så mycket längre tid än vad som faktiskt behövs. För mig bör special effects vara grädde på moset och inte moset i sig.

Men Dödsrelikerna är en bra filmatisering, faktiskt. För första gången sedan Hemligheternas kammare känns det som om filmskaparna har läget under kontroll. Jag grät inte - de tårarna reserverades för sista boken för flera år sedan. Det är sorgligt att allt är slut, men i ärlighetens namn är jag samtidigt ganska glad över att slippa se fler avrättningar av mina favoritböcker på vita duken.

torsdag 14 juli 2011

Beslutsångest

Har just vaknat efter att ha drömt en massa stressiga drömmar där jag hela tiden försov mig eller upptäckte att jag dubbelbokat mig. Till soundtracket Fly On The Wings Of Love, av nån märklig anledning. Åh nej, tenta på lördagen när jag ska på konsert, fly baby flyyyy!
Hjärnan är en märklig sak, antar jag.

Efter att ha tvingats läsa bestämda böcker i ett år märker jag nu att jg har beslutsångest inför vilken oläst bok i hyllan jag ska ta mig an nu. Ska jag läsa Kelley Armstrongs senaste Otherworld-bok? Eller ge mig på Harry Potter på engelska? Kanske John Ajvide Lindqvist, eller äntligen Lolita som väntat så himla länge? Å andra sidan vill jag läsa Jack London också. Och Henry David Thoreau.
Ni ser själva. Jag kan inte bestämma mig. Alls.

måndag 11 juli 2011

Veckans recension: Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson

Jag ska vara helt ärlig. Jag undviker av princip svenska kriminalromaner. Det är inte så att jag säger att allihop är dåliga, det är bara det att jag är så trött på dem innan jag ens hunnit öppna dem. Det är framförallt de snarlika koncepten, lika intill förväxling, som gör att jag undviker dem. Samma skäl som gör att jag börjat undvika genren high fantasy. Jag tror säkert att det finns massor med roliga, bra, och spännande böcker om lösningen på ett brott som jag inte läst, men jag är så fruktansvärt ointresserad av handling som jag kan förutsäga. Och jag är så utled på att kriminalromaner är det enda som svenska bokhandlar verkar sälja. Jag vill avlida när jag ser hyllmeter efter hyllmeter på Akademibokhandelns topplista med uteslutande kriminalromaner. Jag vill bara skrika rakt ut, ett förtvivlat ”VARFÖÖÖR?” och sedan skulle jag helst av allt vilja dela ut listor med boktips till höger och vänster som enbart består av författare som skriver originella berättelser.
Men jag har gjort ett undantag för att läsa Stieg Larsson. Det handlar inte egentligen om att jag är intresserad av storyn, utan jag läser den av samma anledning som jag läste Da Vinci-koden eller Ondskan; helt enkelt för att se what the fuzz is about. Varför folk gillar just den här boken så himla mycket.
Män som hatar kvinnor är till upplägget precis det jag ogillar med de svenska deckarna – det handlar om en journalist som får i uppdrag att lösa ett brott och som sedan inser att mördaren är lite för nära. Erkänn att det jag just skrev skulle kunna passa in på över ett dussin andra romaner.
Hur som helst. Jag ska bli lite mer precis. Mikael Blomkvist är namnet på journalisten i det här fallet. Han är frånskild, lite av en kvinnorkarl, en bra journalist och på det stora hela en rätt hygglig kille. När boken startar har han nyss trampat i ett klaver av ganska gigantiska proportioner, och blivit fälld för förtal efter att ha skrivit en artikel som uppenbarligen visat sig vara grundad på falska källor. Han ska spendera några månader i fängelse och betala skadestånd, och han avgår som ansvarig utgivare för tidningen som han varit med och startat; kallad Millennium. När han sedan från ett helt oväntat håll får ett erbjudande om jobb i ett år bestämmer han sig efter viss tvekan att ta det. Han behöver komma ifrån allt. Jobbet erbjuds från en pensionerad gammal industrijätte – den före detta vd:n för den omfattande Vangerkoncernen, nämligen den åttiotvå år gamla Henrik Vanger.
Arbetet Mikael ska utföra är ett grävande journalistikarbete. Till alla han träffar ska han säga att han jobbar på att skriva Henrik Vangers biografi, en släktkrönika över den minst sagt dysfunktionella men ekonomiskt framgångsrika familjen Vanger. Men det riktiga skälet till att Henrik Vanger har anställt Mikael är en sextonårig flicka – Henriks sondotter Harriet som försvann 1966, då hon var sexton år gammal. Försvinnandet, och det förmodade mordet på Harriet, är något som tärt på den gamle Henrik i över trettio år. Att lösa Harrietgåtan har blivit en besatthet. Mikael blir anställd för att göra ett sista försök till att reda ut vad som egentligen hände den där dagen då Harriet plötsligt förvsann spårlöst.
Mikael har ingen egentlig förhoppning om att kunna lösa fallet – hur ska han kunnat lyckas där polisen misslyckats i decennier? Men med oväntad hjälp av den störda men geniala Lisbeth Salander börjar han komma närmare ett svar – och den farliga sanningen.

Jag tycker inte att Män som hatar kvinnor är något speciellt alls, för att tala klarspråk. Den är långtråkig och komplicerad med massor av politiska redogörelser, en massa bakgrundshistoria om saker jag inte kunde brytt mig mindre om, som till exempel svensk industri och ekonomi, och har en rad journalistiska termer som jag enbart förstår eftersom jag pluggade media under tre års gymnasiestudier. En vild gissning är att orden byline, scoop och puff faktiskt inte är helt bekanta för alla människor. Dessutom tycker jag att språket – och inte minst dialogen – är olidligt formell. Boken redogör, den berättar inte. Och så ligger det till genom större delen av den. Det enda som egentligen drar mitt intresse är Lisbeth Salander, som vid det här laget fascinerat inte bara det svenska folket utan också en hel del läsare (och tittare) utanför Skandinavien. Jag tycker hon är väldigt mycket mer intressant som karaktär än Mikael Blomkvist, och jag tycker inte att romanen kommer igång förrän de två sammanstrålar. Tyvärr händer inte detta förrän på sidan 323 – alltså inte förrän när man läst lite mer än hälften av boken. Det är först då som boken blir mer spännande, även om den aldrig når samma kaliber som till exempel The Hunger Games, för att nämna en bok jag har stark i minnet.
Män som hatar kvinnor är inte en dålig bok. Däremot är den en bra bok med flera brister, brister som sänker mitt helheltsintryck mer än bara ett par pinnhål. Främst är det den språkliga biten, med nästan amatörmässiga upprepningar av ord nära inpå varandra, den träiga dialogen där personerna mycket väl kan använda ord som ”tämligen” i ett fikasamtal, och den onödigt businessinriktade terminologin. Sedan är det den tuggande bakrgrundshistorien som i många fall är nödvändig, men berättad på ett så fantasilöst och tråkigt sätt att jag vill slita av mig håret. På många sätt tycker jag att romanen känns som om den är skriven med en manlig målgrupp – lite som en förvuxen pojkbok som gått ned sig i det vidsträckta svenska kriminalträsket. Jag vet inte varför jag får det intrycket, det bara känns så. Den är kärv på ett manligt sätt, om det nu säger er någonting.
Det är karaktärerna som är bokens största redeeming point, och det är uteslutande de som får mig att gilla boken. Detta har Stieg Larsson förstått – att det är karaktärernas uppgift att föra berättelsen framåt. Och det kan jag bara ge honom eloge för.
Jag gick in med målsättningen att läsa hela trilogin, men jag vet faktiskt inte riktigt om jag orkar. Kanske, blir svaret. Jag får se – jag vill hur som helst läsa något annat innan jag plockar upp del två; Flickan som lekte med elden.

”Män som hatar kvinnor”, 2005

lördag 9 juli 2011

New beginning... eller nåt

Och så var det alltså offentligt att booksessed har flyttat hit. Välkommen!
Förresten har jag fler nyheter som rör bloggen. Jag tänker nämligen börja skriva recensioner på ett lite annorlunda sätt, eftersom jag börjar tycka att återgivning av handling är ganska segt att både göra och läsa. Dessutom finns alltid en risk att man lämnar ut för mycket av handlingen. Så jag ska göra ett försök att skriva lite mer krönikelikt och se vart det leder. Om ni tycker det är en bra idé - säg det. Om ni tycker det är sämre än kattskit - säg det då ännu hellre, så vet jag vad jag ska satsa på.
Första recensionen på det nya sättet kommer imorgon. Se då till att berätta vad ni tycker, and you will make me happy!

måndag 4 juli 2011

Veckans recension: Tidsresenärens hustru av Audrey Niffenegger

Första gången Henry DeTamble reser i tiden är han fem år. Hans liv styrs sedan av de ofrivilliga tidsresor som han ger sig ut på – nästan helt utan förvarning lämnar han sitt nu för att resa någon annanstans, till det förflutna eller framtiden, helt utan kläder, pengar eller något annat. Han blir tvungen att lära sig stjäla, bryta sig in i hus, slåss och ljuga ihop trovärdiga historier ur tomma luften för att överleva. Tidsresorna verkar komma sig av någon form av genetiskt fel, men inga läkare tar honom på allvar. Men tidsresorna är också det som gör allting i hans liv möjligt – framförallt hans livs kärlek, Clare.
Clare är konstnär som skulpterar i pappersmassa, och Henry träffar henne för första gången när han är 28 och Clare är 20. Clare, å andra sidan, har känt Henry sedan hon var sex år gammal. Under hela hennes uppväxt har en äldre version av Henry tidsrest till hennes barndomshem. Deras liv är sammanflätade med varandras i det förflutna och det framtida på ett sätt som gör att de kommer varandra närmare än någon annan. Tidsresorna präglar deras liv på gott och ont. Henry försvinner och lämnar Clare kvar med en hög kläder, där hon bara kan oroa sig, och vänta på att han ska återvända. Men tidsresorna gör också nuet så mycket mer närvarande, livet så mycket mer påtagligt, och att kämpa mot Henrys sjukdom svetsar dem samman.

Jag har i princip inte kunnat slita mig ifrån den här romanen. Det är en bok som jag velat läsa mycket länge, eftersom jag har hört så mycket lovord om den och eftersom handlingen tilltalade mig. Jag erkänner dock att jag hade problem i början, innan jag riktigt kommit in i boken, där jag försökte reda ut tidsbegrepp och hur allting fungerade. Men ju längre in jag kom i boken, desto klarare blev bilden, och desto bättre blev boken. Den är väldigt, väldigt bra och fantastiskt vacker både i språket och handlingen. Henry är inte någon superhjälte som ska rädda världen med sin förmåga att resa i tiden, utan bara en vanlig kille som mot sin vilja hamnar i de mest otroliga situationer. Han vill bara leva ett normalt liv med fru, hus och barn, men kastas tillbaka eller framåt i tiden utan någon som helst aning om var han är på väg. Situationerna han hamnar i, spritt naken och utan några bra förklaringar, är ofta direkt dråpliga och jag skrattar högt nästan hela tiden genom flera partier. Men det blir också sorgligt och skräckfyllt, beroende på var (eller rättare sagt när) Henry hamnar.
Att följa Henrys och Clares åtskilda men ändå sammantvinade uppväxter är både komiskt och känslosamt, och sedan deras liv som som gifta, deras kamp för att kunna få ett normalt liv som är både rolig och väldigt, väldigt sorglig. Det är just denna mix mellan komik och tragik som tilltalar mig, men kanske ännu mer att författarinnan lyckats få mig att relatera så pass bra till en så otänkbar situation som att vara tidsresenär, eller gift med en.
Boken är skriven i ett dubbelt jagperspektiv med Henry som den ena berättaren och Clare som den andra, och förutom några märkliga uttryck som jag tror översättaren är skyldig till, så är den skriven på ett väldigt vackert sätt, på något sätt lika bräckligt som nuet den handlar om. Den är i högre grad en kärlekshistoria än en science fictionberättelse, och den känns väldigt originell och väldigt tilltalande. Den är helt enkelt ruskigt bra.

The Time Traveler’s Wife”, 2003

(det blev en sen uppdatering den här gången - ber så mycket om ursäkt!)