söndag 13 november 2011

Veckans recension: En blomma i Afrikas öken av Waris Dirie

För inte så länge sedan råkade jag höra hur två tonårstjejer frågade en bibliotekarie om hon hade något tips på böcker som handlade om sanna historier om misshandel. När de gått sa bibliotekarien missnöjt att hon inte förstod varför barnen tvunget ville läsa om så hemska saker.

Just sanna berättelser verkar ständigt vara aktuella, sådant som vi blir mer gripna av just för att det hänt på riktigt. Varför? Är det för att trovärdigheten höjs, att folk i allmänhet har lite svårare att tro på romaner? Eller är det för att verkligheten överträffar fantasin?

För mig ligger nog fascinationen i sanna berättelser i att boken blir något annat än just en bok. Det är ingen saga, utan en redogörelse. För mig finns det en ganska tydlig gräns mellan dessa två – när det gäller en självbiografi eller en sann berättelse flyter vår värld på något vis in i böckernas universum, och fungerar som ett medium på ett helt annat sätt än en skönlitterär bok. Det finns utrymme i en bok, mer än i en tidningsartikel, en timmes tv-program eller en radiointervju, och den självbiografiska boken tjänar ofta exakt samma syfte som något av dessa – att rapportera. Att få oss uppmärksamma. Den självbiografiska boken är mer medial än vår skönlitteratur - ett långt reportage.

Det är också anledningen till att det är just de hemska livshistorierna som blir till ”sanna romaner” – när hörde du senast något positivt på nyheterna? Sanna romaner uppmanar oss att göra något åt barnmisshandel, djurplågeri, våldtäkt, psykvården eller rättsväsendet. Det är böcker som pekar på våra sociala problem för att få oss att, med gemensamma krafter, kanske kunna fixa dem.

Så när tonårstjejerna på biblioteket frågade om en sann bok om misshandel, så är det de egentligen frågade om snarare något som kanske skulle kunna få dem att bli politiskt aktiva, börja protestera mot krig eller få dem att bli vegetarianer – böcker som förändrar dem genom sin obevekliga sanningshalt. Och det tycker jag att en bibliotekarie borde förstå. Att genom en sann, hemsk bok skulle de här tjejerna kunna vara med och rädda liv.

En av böckerna som bibliotekarien skulle kunna ha grävt fram åt dem är den här. En blomma i Afrikas öken är nämligen skriven av Waris Dirie, en somalisk kvinna som gick från ett fattigt nomadliv i Afrikas öken till att bli stjärnmodell i västvärlden. Vi får följa hennes uppväxt, det svåra livet i vildmarken där man varje dag kämpar för att hålla sig vid liv. Waris har i hela sitt liv vaktat får och getter, vallat dem till vatten och grödor och hållit hyenor och vildhundar borta från flocken. Ibland lägger hon sig utan att ha ätit eller druckit på hela dagen. Det är ett hårt liv, men det är också ett till stora delar lyckligt liv. Hon och hennes familj lever nära naturen i ett symbiost förhållande, och hennes familj är alltid där för varandra, skojar, pratar och älskar varandra. De äger ingenting och ändå allt.

Men att vara flicka i Somalia är en nitlott. När hon är runt fem år gammal får Waris genomlida det som alla somaliska flickor måste vara med om – omskärelse. Att bli kvinna. Proceduren utförs under de mest primitiva förhållanden och leder inte sällan till döden.

När hon som trettonåring får reda på att hon ska bli bortgift med en gammal man bestämmer sig Waris för att fly. Hon är viljestark och övertygad om att livet måste innehålla något mer än detta, att bli bortgift med en vitskäggig gubbe. Efter många om och men lämnar hon Somalia och kommer till London. Det är här som hon för första gången till fullo inser hur barbariskt det är med kvinnlig omskärelse, och att det inte alls är nödvändigt. Hon påbörjar en resa som ska göra henne till en av världens främsta kämpar mot kvinnlig könsstympning.

Som nästan alla självbiografiska böcker präglas En blomma i Afrikas öken av den lätt amatörmässiga tonen som kännetecknar ”genren”. Men Waris berättelse är fantastisk och det spelar inte så stor roll att det ibland blir stolpigt och konstigt uttryckt. Syftet med boken är det viktiga och går fram med all önskvärd tydlighet. Jag kan inte annat än beundra denna kvinna som inte bara tagit sig ensam genom öknen i Somalia, som med en viljestyrka bortom denna värld lyckats ta sig till Europa, anpassat sig till ett så fundamentalt annorlunda land och dessutom använder sin position i modevärlden till att försöka förändra livet för miljontals kvinnor i hela världen. Hon måste vara en av de modigaste människorna som någonsin vandrat på den här jorden.

Jag är också väldigt förtjust i att läsa litteratur från andra världsdelar än min egen eller USA. Det råder en sorglig brist på romaner som skildrar livet i andra delar av världen, och Waris redogörelse för livet som somalisk nomad är verkligen rolig att läsa.

Men den här boken stödjer sig helt och hållet på sin sanna grund. Utan den skulle den här boken vara medelmåttig. Att dess största roll är som protestdokument mot kvinnlig könsstympning är väldigt tydligt, och den ger sig heller aldrig ut för att vara något annat. Waris berättelse är viktig för att den rör så många kvinnor, så många människor, och för att det hon berättar om orsakar ett sådant lidande. För att den gör skillnad. Det är därför den måste läsas, av så många som möjligt. Inte för att den är en fantastisk roman eller för att den skrivit in sig i litteraturhistorien, utan just för att den beskriver något som behöver förändras. Och kanske kan två tonårsflickor på ett bibliotek i sydsverige vara den förändringen.

”Desert Flower”, 1998

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar