söndag 1 januari 2012

Veckans recension: Duktig pojke av Inger Edelfeldt

Årets första recension!

Jag har av en slump råkat läsa en rad ungdomsböcker på senare tid som alla behandlar homosexualitet. Jag blev intresserad av hur olika man kan närma sig ämnet och började leta fler böcker med samma tema. Sedan snubblade jag över Duktig pojke, som anses vara den första svenska ”komma-ut-romanen”. Den chansen kunde jag inte missa, och bara några timmar senare har jag läst ut den här nästan trettio år gamla ungdomsboken. Den har behållit sin slagkraft, och även om den känns daterad så är den fortfarande väldigt medryckande.

Vi får genom boken följa Jim, från hans barndom och fram till något år efter studenten. I hela sitt liv kämpar han mot en stor Rädsla – en rädsla påtvingad sedan barnsben av en alltför orolig och överbeskyddande mor. Han är ständigt rädd, men för vad är han inte helt säker på. I skolan blir han mobbad som barn, och tar sin tillflykt i studierna. Han läser, läser, läser, och pluggar tills han är bäst i klassen. Bara genom sina betyg kan han resa sig över de andra, bara när läraren läser upp resultaten och hans namn är först – bara då känner han sig verklig. Bara genom att vara duktig kan andra lägga märke till honom och definiera honom. Duktighetskomplexet har han kanske ärvt av sin far – denne man som aldrig är hemma, som är mer eller mindre öppet otrogen mot sin fru, som är handlingskraftig och som kämpat sig fram i livet till ett bra jobb. Fadern som aldrig har tid, som anser att riktiga män är hårda och lika okänsliga som flinta.

Ju äldre han blir, desto sämre mår Jimmy. Mobbingen har avtagit, men han är ohjälpligt stämplad som klassens plugghäst. Han måste vara bäst, i allt. Det finns inget alternativ. Inom honom känns det som om det finns något mörkt och hemligt som ingen annan får eller kan se. Han låser in sina känslor och koncentrerar sig på att vara som alla andra, härma de jämnåriga som han känner sig främmande inför.

Han märker ganska tidigt att han tänder på killar och inte på tjejer, och blir förtvivlad. Han kan ju inte vara en Sån! Självhatet når nu en kulmen. Han bestämmer sig för att inte bejaka sin sexualitet, att kämpa emot den och förbli duktig. Förbli den som alla tror att han är, göra det som alla förväntar sig att han ska göra. Vad finns det för alternativ?

Sedan möter han Mats, och inser att alla vet precis vem han är – utom han själv.

Jag måste säga att jag tycker Duktig pojke är en helt utomordentlig ungdomsroman, trots åren på nacken. Språket är visserligen daterat – man har inte ”kompisar” utan ”kamrater”, man ska ”fixa bruttor” och alla har namn som Leif, Uffe, Agneta och Katarina – men dialogen är rapp och trovärdig, och livsödet som skildras är hjärtskärande. Det värsta med boken för mig är egentligen att jag känner igen mig i många av Jimmys svarta tankar om sin omgivning. Det bästa är samma sak – att folk som läser boken också känner igen sig, kan se sig själva i Jimmys smärta och hans dilemman, och förstå honom.

Det är en väldigt närgången och känslofylld bok, och den känns verkligen som en bok som behövs, eller åtminstone behövdes. Det är inte bara språket och slangen som kan kännas ålderdomlig – också själva attityden mot homosexualitet känns åtminstone för mig förlegad. Jag vill iallafall hoppas att det är annorlunda nu, att motståndet som Jimmy måste kämpa mot inte är lika hårt eller lika stort idag, så här trettio eller fyrtio år senare (boken gavs ut 1983, men utspelar sig på 70-talet).

Att läsa om kraven från omvärlden som Jimmy sätter på sig själv redan som barn – kraven på att vara perfekt, vara duktig, bli bäst och gå långt – är faktiskt väldigt hemskt. Man är väldigt medveten som läsare om att någonstans längs vägen kommer han att råka ut för ett bakslag, och egentligen handlar Duktig pojke lika mycket om självförverkelse som om en kille som är bög – även om det temat kanske drunknar lite i det mer kontroversiella ämnet om två killar som blir ihop. Alla vuxna kring Jimmy berömmer honom ständigt för hans framgångar i skolan, att han har alltid varit duktig och lugn och snäll, men ingen tar sig egentligen tid att undersöka hur Jimmy själv känner eller vad han själv vill. Kraven på att vara bra på allt blir något som kväver och fängslar honom, men också ett beroende – han lever på andras beröm, bara då känner han att han räknas. Jag tror att detta är något som många kan känna igen sig i, straight som homo, kille som tjej, vuxen som barn, och det gör Duktig pojke till en roman som många förhoppningsvis kan hämta styrka ifrån.

Oavsett om boken börjar kännas gammal så är den väldigt bra och är definitivt värd en genomläsning. Den är både engagerande, sorglig, kärleksfylld och rolig. Efter att jag slagit igen boken känner jag mig glad, trots att jag bara några kapitel innan känt mig fruktansvärt nertyngd av hur dåligt Jimmy mår. Det är skönt med lyckliga slut, särskilt om det aldrig blir något Disneyfierat lyckliga-i-alla-sina-dagar. Duktig pojke ifrågasätter fördomar och förespråkar den egna individen på ett sätt som känns upplyftande och tidlöst. Även om språket börjar bli gammalt blir faktiskt inte temat det, och i kombination med den väldiga mänsklighet som beskrivs hos Jimmy, så tror jag att många skulle uppskatta eller rent av behöva läsa den här boken.

”Duktig pojke”, 1983

(det ska också nämnas som en parantes att den här boken kommit ut i två helt olika versioner – första gången 1977, sedan 1983 med en omarbetad text. Den första upplagan lär vara mycket mörkare och mer pessimistisk med ett olyckligare slut. Rekommendationen brukar vara att man ska läsa den senare, bearbetade versionen – med andra ord den bok jag nyss recenserat.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar