lördag 18 februari 2012

Jag pratar om Kevin

Biosalongen igår var nästan tom - en fem, sex personer allt som allt. Vilket är jäkligt synd.

För även om Vi måste prata om Kevin inte är en bred film som direkt faller alla i smaken så var den ändå väldigt bra. När eftertexterna började rulla satt alla i publiken stela som pinnar i någon minut till, som om vi just fått en bedövande käftsmäll.

Käftsmäll är väl egentligen vad både boken och filmen är. Och regissören Lynne Ramsay har verkligen , verkligen lyckats få fram känslan i boken, den där ångesten, obehaget, det hemska. Filmen talar mycket genom långa perioder av tystnad och Tilda Swinton, som spelar huvudrollen, behöver inte säga något, det är det hon gör som förmedlar alla känslorna. Det är väldigt effektfullt.

Det som gör mig glad är att filmen är så lik boken. Den är en bra filmatisering. Den missar ingen av de stora poängerna och den genomsyras av precis samma känsla som boken. Och även om romanen, som alltid, är bättre och tydligare och utförligare, så är det en riktigt bra tolkning av boken. Dock tror jag att man kan bli väldigt irriterad på filmen om man inte läst boken först. Den är berättad på ett lite udda vis, och jag tror att man får mer ut av att se filmen om man faktikt läst boken först. Till en början var jag lite irriterad och tänkte "ska hela filmen vara såhär?" men man kom in i det, och till sist uppskattade jag verkligen att filmen krävde lite av mig som tittare också, och inte bara lotsar mig fram i ett hjärndött landskap av biljakter och snygga människor.

Människor, ja. Alla skådespelarna är perfekta - Tilda Swinton och Ezra Miller, wow. Det är bra att ingen som spelar är direkt Hollywoodsnygg (fast okej, jag erkänner väl att jag är lite svag för Miller, men det är ju meningen att Kevin ska se bra ut...ehrm) - det får filmen att kännas ännu mer verklig. Den är läskig, obehaglig, hemsk, full med symbolik som inte går över huvudet på en, utan träffar där den ska.

Och, viktigast av allt; precis som boken är den rakt på, rakt i ens ansikte med alla frågor som är viktiga att ställa om vår bild av föräldraskap, familj och barn. Är det givet att an älskar sitt barn? Om man inte gör det? Vad gör man då? Vad kan man göra då, och vem gör det en till?

Det är viktigt att just börja prata om Kevin, och om sprickorna i detta tabubelagda heliga som vi kallar familj. Läs boken, för det nöjet vill jag inte beröva någon, och se filmen sedan. Den är värd det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar