Veckans recension: Stämplad av Catherine Atkins

Det är konstigt hur det kan vara så skönt att läsa ungdomsböcker ibland. Eller, iallafall böcker med en yngre publik i åtanke. För, som Susanna skrev på bokbloggen Bokboxen – böcker avsedda för ”unga vuxna” verkar kunna läsas av alla mellan elva och sjuttio. Det borde egentligen inte spela så stor roll vilken målgrupp böcker har – så länge man attraheras av handlingen så tycker jag man kan läsa dem.

Men Stämplad är iallafall uppenbart skriven för tonåringar. Den handlar om sextonårige Jeff, som vid tretton års ålder blir knivhotad och bortrövad. Efter två och ett halvt år återförenas han med sin familj igen. Men hur ska han någonsin kunna återvända till det liv han levt? Innan kidnappningen var han en helt vanlig kille, vältränad och skolans elitspelare i baseboll. När han kommer tillbaka är han både fysiskt och psykiskt nedbruten. Och innan någon kan hjälpa honom måste han själv konfronteras med vad som verkligen hände under de nästan tre åren i fångenskap.

Jag gillar den här boken. Den är okomplicerad men inte så enkel att man känner sig intellektuellt underskattad. En stor del av lockelsen i att läsa böcker för yngre består i att språket är så enkelt att ta till sig. Här finns sällan en överdriven symbolik eller meningar med en massa onödiga ord – här är det back to basic och down to the essentials. Det är skönt att inte behöva anstränga sig emellanåt, att bara kunna luta sig tillbaka och svepas med utan att behöva fundera över allt som är outtalat. Men om alla böcker hade varit skrivna såhär, så hade läsningen blivit enormt enformig. Att variera är nyckeln, iallafall för mig. Och att ibland läsa ”enkla”, lättsmälta böcker i stil med den här, är på många sätt att hitta tillbaka till en slags läsglädje som kan gå förlorad om man ägnar alltför mycket tid åt att försöka deschiffrera Proust (eller Joseph Heller, för all del).

Jag tycker också att Stämplad är väldigt snyggt uppbyggd som spänningsroman. Trots att den ”bara” handlar om en killes problem att anpassa sig till sin gamla vardag, så är den en riktig streckläsningsbok. I prologen till boken får vi se hur Jeff under knivhot kidnappas av den man han kommer att kalla Ray, och vi får en glimt av den självsäkra, framgångsrika och alldeles vanliga pojke som han var. Sedan kastas vi två och ett halvt år in i framtiden och får se hur det går till när han kommer tillbaka hem, och hans svåra väg tillbaka till en fungerande vardag. Han försöker förtränga allting som har med kidnappningen och fångenskapen att göra, och därför får inte heller läsaren veta vad som hänt. Genom boken får man istället små glimtar av vad Jeff varit med om, ibland i längre kursiva stycken, men oftast genom hans handlingar. Det är snyggt gjort och gör boken nästan omöjlig att lägga ner. Det är lite som ett spår av smulor som man kastar sig över under läsningen. Själv läste jag Stämplad på mindre än fyra timmar, och då pratar vi ändå om en bok som är drygt 220 sidor lång. Den är helt enkelt väldigt gripande.

Jeffs svårigheter att anpassa sig till ett liv han inte passar in i längre känns både verklighetstrogen och sorglig. Det måste ju vara såhär man skulle känna sig om det hände en själv, för att inte tala om hur soldater måste känna sig när de kommer hem igen efter ett krig. Den ständiga spänningen, att alltid vara på sin vakt, och att hela tiden slitas mellan att fortsätta leva och bara gömma sig för evigt. Omgivningens reaktioner på Jeffs återuppdykande är också snyggt och subtilt beskrivna. Jeffs förnekelse och lidande är ett väldigt bra psykologiskt porträtt, och att samtidigt lyckas göra romanen till en spännande deckarliknande bok är inte dåligt jobbat. Boken blir aldrig för äcklig, för detaljrik eller för ”tyck-synd-om-mig”-aktig. Den känns helt enkelt ärlig och rå och varken för mycket eller för lite.

Det finns dock en sak som särskilt stör mig under läsningen. Det är under hela berättelsens gång mer eller mindre uppenbart att Jeff blivit sexuellt utnyttjad av sin kidnappare, och att detta är något han förtränger och förnekar eftersom det får honom att känna sig äcklig och smutsig. Genom boken blir Jeff anklagad av skolkamrater och media för att vara bög, och just ordet bög används på ett extremt negativt vis. En karaktär utbrister tillochmed något i stil med ”alla dessa bögar som lurar på våra barn i buskarna”. Jag har svårt för att ingen någonsin antyder att det är okej att vara bög, trots att homosexualiteten står på tapeten nästan hela boken igenom. Må vara i ett väldigt sjukt sammanhang, men när Jeffs skolkamrater kallar honom för fjolla och bög tycker jag att det hade varit på sin plats att någon gång på vägen säga att sexualitet inte spelar någon roll. Hade det inte varit precis lika sjukt och hemskt om Jeff varit en tjej? Eller till och med tvärtom, att kidnapparen varit en kvinna? (nej, för att en berättelse om en kvinna som kidnappar och våldtar en trettonåring – en sådan historia kan vi nog bara leta efter i porrnoveller).

Men om man bortser från problemen jag har med att bögar framstår i ett så negativt ljus, så tycker jag definitivt att Stämplad är en väldigt läsvärd, spännande och gripande bok om att komma tillbaka till ett värdigt liv efter ett extremt trauma.

”When Jeff Comes Home”, 1999