söndag 12 augusti 2012

Veckans recension: Never let me go av Kazuo Ishiguro

Ibland upptäcker man böcker via filmer. Om man har tur, upptäcker man att filmen är baserad på en bok innan man ser filmen. Det här är ett sådant fall. Jag såg trailern för filmen Never Let Me Go och tyckte den såg intressant ut, men bestämde mig för att vänta med att se den tills jag läst boken – ett beslut jag inte tror att någon någonsin ångrat.

Berättelsen i Never let me go handlar om Kathy och hennes vänner Ruth och Tommy. De är elever på Hailsham, en till synes idyllisk skola där de tillbringat hela livet. Deras värld har alltid bestått av de jämnåriga klasskamraterna, förmyndarna och skolområdet. De studerar som vilka elever som helst, men de viktigaste ämnena är de kreativa. Förmyndarna insisterar hela tiden på hur viktigt det är att eleverna målar, skriver och skapar.

Ju äldre Kathy och hennes vänner blir, desto tydligare blir det att förmyndarna undanhåller en hel del för eleverna. De vet att de är satta till världen för ett särskilt syfte, men vilket? Varför vill ingen berätta sanningen för dem, och varför undviker besökare dem? Frågorna verkar bara bli fler, men svaren är otydligare än någonsin.

Never let me go är skriven ur Kathys jagperspektiv. Hon är trettioett när hon berättar om sin uppväxt, de två nära vännerna som håller ihop i vått och torrt, och om Hailsham och dess hemligheter. Det är en extremt gåtfull bok, eftersom läsaren är helt hänvisad till Kathy och hennes vetskap om situationerna. Personligen är jag väldigt förtjust i berättelser som är upplagda som tillbakablickar, eftersom jag gillar ramhistorier och det bitterljuva i nostalgin som de medför.

Dock kräver Never let me go en del av läsaren. Jag tyckte först att boken verkade rörig och otydlig i sitt upplägg, där läsaren är så pass ovetande. Men ju mer jag läste, desto mer fastnade jag i boken, som jag till sist streckläste tills den var slut. Man får inte alla svaren på silverfat, och även om det ibland känns irriterande så är det också ett väldigt bra sätt att hålla läsaren kvar. Det finns inget tråkigare än när man som läsare inte får tänka efter själv, och Never let me go får mig verkligen att fundera på hur boken egentligen ska lyckas knyta ihop alla lösa trådar. Jag var verkligen engagerad i bokens mysterier, och helt okapabel till att räkna ut hur allt hängde ihop i slutändan, och det gjorde verkligen läsningen rolig för mig. Emellanåt var jag rädd att boken inte skulle lyckas och att jag skulle bli tvungen att lägga den ifrån mig utan ett tillfredsställande slut, men som tur är blev så inte fallet.

Delvis handlar det nog om att hela upplägget i boken tilltalar mig. Jag gillar jagperspektiv, och jag gillar som sagt ramhistorier och tillbakablickar. Och jag älskar stämningen i den här boken, eftersom det känns som om den rör sig i en gränsvärld mellan vår värld och en parallell sådan – mycket lik men ändå med en avgörande skillnad. Det finns en gåtfull och mystisk stämning som jag kopplar ihop med tidiga morgnar och dimma, bleka himlar och höstkyla. Den bitterljuva nostalgikänslan gör mig gråtfärdig nästan från sida ett, och tillsammans med Ishiguros vackra men enkla språk är det nästan omöjligt för mig att inte tycka om den här boken.

Jag tycker om den för att har en lätt sci-fi-fernissad handling utan att vara för mycket åt fantasy eller sci-fi-hållet, och därmed är så mycket mer trovärdig. Jag tycker om den för att den fokuserar på människorna och deras inre liv istället för på allt runtom, som det annars så lätt blir när vi rör oss inom sci-fi, och jag tycker om den för att den är så stämningsfull och originell utan att någonsin vara för mycket. Kathy är väldigt bra beskriven som huvudperson, och hennes känslor och handlingar är välidgt mänskliga – även om jag ibland kan tycka att de tre vännerna som står i fokus förstår varandra övermänskligt bra.

Men även om jag för tillfället öser beröm över Never let me go så är det inte en bok som hamnar på någon av mina topplistor. Men jag är absolut glad att jag läste den, för det är utan tvekan en bok som är värd att läsas, och som jag tyckte om. Om någon sade till mig att Never let me go var deras favoritbok, så skulle jag inte bli det minsta förvånad.

”Never let me go”, 2005

2 kommentarer:

  1. Läste allra senast Kazuo Ishiguros novellsamling Nocturner, och måste säga att jag var besviken. Novellerna kändes ostrukturerade och utan något som helst avslut, vilket gör mig en aning ovillig att läsa Never Let Me Go, trots att jag verkligen älskar filmen mer än allt annat :/

    SvaraRadera
  2. Ishiguro är en intressant författare, men kanske har han börjat bli lite för bekväm?

    SvaraRadera