tisdag 27 januari 2015

Recension: Det osynliga barnet och andra berättelser av Tove Jansson

De som följer den här bloggen hyfsat regelbundet kommer kanske ihåg hur länge jag letade efter den här boken när den gått ur tryck - alltså inte bara boken i sig utan i den här upplagan, så att hela serien skulle gå ihop i hyllan. Efter mycket om och men fick jag tag på den via ett antikvariat, om än för mer än dubbla priset. Det har tagit mig ett tag med att komma mig för med att läsa den också.

Det osynliga barnet är en samling med nio fristående berättelser som utspelar sig i och omkring Mumindalen. De handlar om Snusmumriken och hans vårvisa som blir avbruten av ett litet kryp, om Homsan som upptäcker att fantasier kan kännas lika verkliga som verkligheten och om Filifjonkan som är rädd för katastrofer, och många fler. Och så handlar det förstås om Ninni, det osynliga barnet som kommer till Muminfamiljen för att hon ska bli synlig igen. Men hur botar man osynlighet?

Eftersom Det osynliga barnet är en novellsamling skiljer den sig en del från de andra böckerna i serien, som alla är romaner. Men skillnaderna är ändå inte särskilt stora - berättelserna om Mumindalen fungerar utmärkt i kortare format också, och det är, som vanligt, så väldigt roligt att läsa Mumin. Inte bara för att berättelserna i sig är bra, utan för att det ligger så mycket i dem. De handlar alla om mänskliga rädslor inför livet, dolda under en myllrande sagostämning som sprudlar av liv.

Jag är särskilt förtjust i novellen Filifjonkan som trodde på katastrofer, som landar i att rädslan för saker och ting är värre än tinget i sig. Titelnovellen Det osynliga barnet är också väldigt fin, om hur en hemsk uppfostran får en liten flicka att nästan alldeles försvinna. Andra av mina favoriter är Hemulen som älskade tystnad och Granen, där Muminfamiljen väcks ur sitt ide och får reda på att julen är på väg. Men vad är julen? När kommer den och vad vill den?

Genom att lyfta allvarliga frågor genom sina finurliga karaktärer blir det här berättelser som inte bara är roliga att läsa, men som dessutom känns viktiga. Och som alltid när det gäller Tove Jansson finns det ett stort mått av vemod och mörker också här, till och med i de gladaste av berättelserna, som gör de här böckerna så passande för både barn och vuxna. De fungerar så väl på så många olika plan.

Dessutom märker jag hur oerhört tidlösa de här böckerna är - det är väldigt sällan de känns daterade, trots att de börjar bli gamla vid det här laget. Förutom en del gammalmodiga ord finns det få saker som går att sätta en tidsstämpel på. Kanske telefonledningarna och att Muminpappan dricker öl (det skulle han nästan säkert inte få göra om boken publicerades idag).

Det osynliga barnet är definitivt en av mina favoritböcker i den här serien, och även om alla böckerna om Mumin går att läsa fristående, så tror jag att den här fungerar extra bra utan att man behöver ha läst någon av de andra först. Men för de som är som jag (lite som en noggrann Hemul) och vill läsa böckerna i ordning, så blir nästa bok Pappan och havet.

"Det osynliga barnet", 1962

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar