lördag 7 mars 2015

Recension: Ett hem vid världens ände av Michael Cunningham

I efterhand har jag förstått att Michael Cunningham faktiskt är ett ganska stort författarnamn, som vann Pulitzer-priset 1999 för sin bok Timmarna. Men när jag plockade upp den här boken hade jag ingen aning om vad det var för något, eller vad jag skulle förvänta mig. Jag tyckte bara att berättelsen lät intressant.

I centrum står de jämnåriga pojkarna Bobby och Jonathan. Efter varsin barndom som för dem båda innehållit varsin typ av tragedi träffas de som tonåringar under 70-talet, och inser att deras relation går utöver vänskap. Flera år senare träffas de igen i New York, där deras relation kompliceras av en tredje part - Clare, som är äldre än de båda och som börjar spela en stor roll i både Jonathan och Bobbys liv. Går det att skapa ett liv tillsammans som tre personer?

Jag vill egentligen inte skriva för mycket om vad den här boken handlar om, för på baksidan av min egen bok tyckte jag att det berättades lite för mycket om vad som skulle hända. Men det är en svår bok att beskriva - den spänner över lång tid, från Bobby och Jonathans tidiga barndom tills de båda är i trettioårsåldern. Under den tid som den utspelar sig förändras deras liv och förutsättningar flera gånger.

Främst uppfattar jag Ett hem vid världens ände som en bok om familjer och familjedynamik, och om att kunna skapa sina egna familjekonstellationer när de konventionella inte längre räcker till. Det slags familj som Jonathan, Clare och Bobby skapar åt sig själva i boken är kontroversiell, men inte desto mindre verklig. Men hur kan man leva tre personer tillsammans? Går det över huvud taget att genomföra, när de alla har egna problem och egna brister att försöka komma underfund med? Det är i de frågorna som den här romanen verkligen brinner och blir viktig, och i den djupdykningen i karaktärerna som man får hänge sig helt åt.

Med en gång när jag började läsa insåg jag att jag verkligen, verkligen skulle gilla den här boken. Egentligen beror det mindre på vad den handlar om och mer på hur den är skriven, hur karaktärerna beskrivs och behandlas. Michael Cunninghams språk är helt otroligt. Det är detaljrikt utan att bli tråkigt, och uppfinningsrikt utan att bli flummigt. Trots att bokens ton på det stora hela är väldigt allvarlig finns det utrymme för en bitter humor som verkligen faller mig i smaken. Ofta måste jag pausa i läsningen för att skriva ner citat som är så klockrena att det är svårt att tänka sig att Ett hem vid världens ände inte kommer finnas i mina tankar under en lång tid framöver.

På sätt och vis påminner berättarstilen och språket mig om en annan Pulitzer-vinnare, nämligen Donna Tartt. Det finns samma mustighet i språket och ändå samma drivkraft, som gör att jag trots en ganska massiv berättelse bara vill läsa vidare. Boken är närmare femhundra sidor lång och ändå har jag tagit mig igenom den på ett par dagar och inte velat att den skulle ta slut. 

Ett hem vid världens ände är skriven ur jagperspektiv från fyra olika vinklar - Bobby, Jonathan, Clare och Jonathans mamma Alice. Och det är kanske det enda jag faktiskt tycker är lite dåligt med den här boken - ibland, särskilt till en början, är det svårt att skilja de olika personerna åt. Emellanåt glömmer jag om jag läser ur Bobbys eller Jonathans perspektiv och blir lite förvirrad. De olika karaktärerna har visserligen sina egna sätt att se på världen, men inte på ett så tydligt vis att jag med en gång förstår vem som är vem av dem, och det är lite synd. Samtidigt är det ju skönt, eftersom jag gillar det betraktande sätt att beskriva saker som alla kapitel har gemensamt.

Slutligen; jag rekommenderar verkligen den här boken. Den är definitivt högt rankad på min årslista redan. Det enda som möjligtvis kommer att toppa den är kanske en annan bok av Michael Cunningham, som jag verkligen ska ta och läsa mer av. Om inte annat så har Ett hem vid världens ände gett mig mersmak på hans författarskap - den är faktiskt bara hans andra utgivna roman, och jag kan bara tänka mig vad han kan uppnå i sina senare böcker.

"A Home at the End of the World", 1990

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar