onsdag 3 juni 2015

Recension: Lida av Stephen King

Förra gången jag läste Lida tror jag att jag gick i högstadiet, och det finns fortfarande scener ur den som kan få mig att rysa. Den är otvivelaktigt en av Stephen Kings mest kända böcker, och dessutom en av de få som fungerat väl som film.

Paul Sheldon är en berömd författare som huvudsakligen försörjer sig på att skriva romantiska böcker med kvinnan Lida i huvudrollen. De senaste åren har han dock tröttnat på sin melodramatiska hjältinna och låtit henne dö i sin senaste bok. Men så är Paul är med om en allvarlig bilolycka, och vaknar upp i gästrummet hos Annie Wilkes. Annie är gammal sjuksköterska - och dessutom hans största beundrare. Det dröjer inte länge förrän Paul inser att Annie är fruktansvärt och oåterkalleligt galen. Och när hon inser att Paul tagit livet av hennes älskade Lida, blir Paul tvungen att börja skriva på nytt, fjättrad i Annies våld. Det enda som avgör om han får leva eller ej är om han kan skriva Lida till liv igen.

I omläsningen av Lida upptäcker jag flera olika saker - kanske framför allt att jag minns mer av den än vad jag trott att jag skulle göra. Det beror delvis på filmen, som jag sett flera gånger sedan jag sist läste boken och som hållit mitt minne uppdaterat. Det är Kathy Bates blodisande uppenbarelse som jag ser framför mig när jag föreställer mig Annie Wilkes den här gången - och med tanke på hur bra hon spelade den rollen gör det mig inte något.

Det som förvånar mig mest med den här omläsningen är egentligen insikten om hur mycket den här boken handlar om skrivande, och författarens relation till både boken och publiken. Man har en benägenhet att minnas skräckelementen - att Annie hugger av Pauls fot med en yxa som en slags bestraffning är svårt att glömma - men Lida är lika mycket en bok om skrivande som det är en bok om skräck och tortyr.

Precis som i många andra av Kings bästa romaner är Lida uppbyggd kring ett låst scenario - i princip hela boken utspelar sig i ett och samma rum, med bara två viktiga karaktärer. Att kunna skriva en nästan fyrahundra sidor lång bok som utgår från en till synes så enkel uppbyggnad är egentligen imponerande i sig, men jag skulle ändå vilja säga att Lida på många sätt är en onödigt lång bok. Precis som Jurtjyrkogården är det här ett exempel på en av Kings böcker från hans stora glansperiod på åttiotalet, då hans språk och tekniker inte alltid var så finslipade som de är nu, men då de inte heller behövde vara det. För de här lite tidigare romanerna vilar så starkt på en bra historia att man inte alltid kräver av dem att de ska vara välskrivna. Det finns en rå urkraft i Kings tidiga berättelser som är helt oberoende av hans ibland klumpiga språk.

Ändå är det svårt att undgå att Lida emellanåt blir dryg. Framför allt beror det på att boken ofta upprepar sig och återberättar saker man redan förstått. Det händer att den är alldeles för övertydlig och gräver ned sig i detaljer man inte har något större intresse av. Som författare är detta Kings allra största svaghet, och det är en svaghet som ibland lyser igenom lite väl mycket i den här boken.

Trots det tycker jag så väldigt mycket om Lida. Den här typen av böcker är vad man tänker på när man tänker Stephen King - oavsett om den blir långrandig ibland eller ej så är Lida ohyggligt spännande, och att skriva en spännande bok om en man som ligger invalidiserad i ett sovrum är ingenting annat än en bedrift. Annie Wilkes är ett exempel på vad som kan vara en av de bästa karaktärer som någonsin förekommit inom skräcklitteratur, och att hon dessutom fungerar som en symbol både för en allt mer krävande publik och ett drogberoende är svårt att undgå. Hon är det galnaste av alla galna fans, men hon blir också mer än bara en överdriven symbol. Hon är också en ytterst levande, skrämmande antagonist som jag älskar att hata. 

Däri tycker jag att bokens allra största styrka också ligger - i utforskandet av förhållandet mellan författare och publik koncentrerat till denna lilla, lilla yta. För vad är en populärförfattare egentligen, om inte en människa instängd i ett rum, tvingad att skriva det som publiken begär av honom?

"Misery", 1987

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar