torsdag 1 oktober 2015

Recension: Färjan av Mats Strandberg

Eftersom jag har följt Mats Strandberg lite när han bloggat för LitteraturMagazinet, så har jag haft ögonen på den här boken redan sedan innan den kom ut. Förut har ju Mats Strandberg skrivit Engelsfors-trilogin tillsammans med Sara Bergmark Elfgren, men jag har bara läst Cirkeln, som inte riktigt levde upp till mina förväntningar. Därför var jag lite orolig för att känna samma sak med Färjan.

När Baltic Charisma lägger ut från Stockholm ska det ta tjugofyra timmar innan hon når Finland. Det ser ut att bli en helt vanlig kväll på den slitna festfärjan, med samma brokiga skara människor som alltid. Där finns den äldre kvinnan som tagit mod till sig för att göra en överilad resa alldeles ensam, de två bästa kompisarna som är ute efter en riktig fest, de tolvåriga kusinerna som verkar ha glidit ifrån varann och killen som ska fria till sin pojkvän. Och bland personalen finns vakterna som tar hand om de som är alldeles för fulla, bartendern som låtit färjan bli hans liv och den avdankade schlagerstjärnan som håller i karaokekvällarna. Baltic Charisma är ett flytande universum i miniatyr, där allting kokar av förväntningar. Men ombord just ikväll finns också någon eller något helt annat, och det är bara en tidsfråga innan kryssningen övergår i en blodig mardröm.

Som sagt var jag inte riktigt säker på hur den här läsupplevelsen skulle utveckla sig - skräck ombord på en finlandsfärja låter ju helt fantastiskt, men jag undrade om det skulle gå att följa konceptet fullt ut, eller om det inte skulle bli lite väl billig slasher över det hela. Men faktum är att jag verkligen, verkligen gillar Färjan. Upplägget hade väldigt lätt kunnat bli för överdrivet och löjligt i händerna på en mindre begåvad författare, men Mats Strandberg skriver så bra att jag kan tro på nästan vad som helst.

För Färjan bärs verkligen upp mycket av sitt språk och sin hantering av handlingen. Förutom att det är en så pass språkligt kompetent roman är det framför allt miljön som blir den stora styrkan, och som ger boken en känsla av att vara nyskapande. Att ha en färja som scen är både smått absurt och lite genialiskt, eftersom det känns så nytt. Ute på Östersjön kan ingen höra dig skrika, och de flesta har väl åkt med en liknande färja någon gång och man kan föreställa sig paniken som skulle uppstå. Det är helt enkelt en bra skriven skräckroman som känns ny samtidigt som den inte gör avkall på de klassiska skräckelementen - här finns den läskiga ungen, äcklet, våldet, frossandet och idiot-gå-inte-in-dit-reaktionerna som man känner igen från mycket annat.

Visst kan jag tycka att boken tar i överkant några gånger - det finns tillfällen när jag tänker att det hela är lite väl klyschigt, eller när det är så mycket blod att jag undrar hur det inte kommer sig att det börjar sippra ut mellan sidorna, men jag ursäktar faktiskt det. För den här boken är på mer än 450 sidor, och ändå har den inte känts dryg en enda gång. Jag har läst den på två dagar och suttit som klistrad vid den. Färjan är extremt spännande, och mycket av anledningen till det är att den bärs upp av ett omfattande men trovärdigt persongalleri.

Boken berättas nämligen ur flera olika perspektiv, både besättning och passagerare. Till en början var jag orolig över att det skulle bli förvirrande, men boken gör ett bra jobb med att skilja karaktärerna från varandra och - viktigast av allt - få läsaren att sympatisera med eller åtminstone förstå dem allihop. Och detta är kanske det som faktiskt gör boken, för om man inte hade brytt sig om karaktärerna hade Färjan bara blivit en osmaklig sörja av blod och inälvor som man hade behövt vada sig igenom. Men eftersom alla karaktärerna känns så mänskliga med båda bra och dåliga sidor, människor man känner igen, så vill man se hur det går och man är rädd, glad eller upprörd för deras skull - och det är genom deras ögon som skräcken blir verklig istället för enbart löjlig.

Färjan är nog, utan tvekan, den bok med högst bodycount jag läst i år. Det finns ett flirtande med slashergenren som blir snudd på komiskt ibland, men som tur är faller den aldrig över den gränsen och blir löjlig. Stilen och karaktärsgestaltningen påminner om både Stephen King och John Ajvide Lindqvist, och det går inte att förneka hur kul det är att läsa bra, svensk skräck. Färjan är kanske inte den mest intellektuellt stimulerande roman jag läst, men det gör mig absolut ingenting. Det är precis en sån bok som jag bara kan luta mig tillbaka och bli fångad i. Jag har haft så himla roligt med den. Betydligt roligare än vad jag hade förväntat mig, och roligare än vad jag kanske borde erkänna.

"Färjan", 2015

6 kommentarer:

  1. Måste bara påpeka, angående Cirkeln! Hade skyhöga förväntningar på den jag med och blev lite besviken när jag läste, men de andra två delarna är mycket bättre så tycker du ska försöka läsa dem någon gång. ^_^ De var en de bättre läsupplevelserna för mej i år i varje fall!

    Och Färjan vill jag ju också läsa.. ännu mer nu när alla positiva recensioner börjat rulla in!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ah! Jag har faktiskt tänkt att jag ska försöka läsa om den nu, när jag inte har lika mycket förväntningar typ. Får höra så mycket bra om den fortfarande. Tack för tipset! Och ja, läs Färjan! :)

      Radera
  2. Nu är jag ju jätteglad för att jag kringgick mitt köpstopp och köpte denna :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jaa! Hoppas du tycker om den!

      Radera
  3. Precis när din recension dök upp så meddelande biblioteket att den finns att hämta ;) Jag tar det som ett gott tecken!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vilket sammanträffande! Hoppas du gillar den :)

      Radera