fredag 12 augusti 2016

Recension: Harry Potter and the Cursed Child av J.K. Rowling, John Tiffany och Jack Thorne

Harry Potter and the Cursed Child kan vara den mest omsusade boken i år. Själv har jag varit väldigt tveksam till hur intresserad jag varit av att läsa den, men nyfikenheten blev helt enkelt för stor. Innan alla spoilers börjar leta sig fram tänkte jag därför att det var dags att ta itu med den.

Nitton år efter att ha besegrat Voldemort vinkar Harry Potter av sin yngste son Albus på plattfrom 9 3/4. Men medan Harry älskat Hogwarts som sitt hem visar det sig snart att Albus inte passar lika bra in. Relationen mellan far och son knakar ständigt i fogarna. När Albus lägger vantarna på en förbjuden tidvändare ställs han och hans pappa inför sitt svåraste prov.

Det första som slog mig när jag fick syn på den här boken i verkliga livet var hur tjock den är. Pjäser brukar ju vara tunna, inte tegelstenar på mer än trehundra sidor. Men så består ju också boken till större delen av dialog. Men ändå - man undrar hur lång tid det tar att faktiskt se föreställningen.

Så undrar man: hur följer man upp en serie som varit och fortsätter att vara en total succé utan att misslyckas? Svaret är att det helt enkelt inte går. En ny roman har länge känts totalt uteslutet, och därför kan jag på sätt och vis förstå valet av medium här - en pjäs är något helt annat än en roman och förutsättningarna blir inte desamma. Inte heller förväntningarna.

Och så är det - man måste läsa Harry Potter and the Cursed Child som det den är - ett manus. Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte är svårt. Man vet att man inte kan och inte heller ska förvänta sig en ny Harry Potter-bok, men med de här karaktärerna och den här världen är det svårt att hålla sig nöjd med dialog och scenanvisningar. Bokserien ligger och maler i bakhuvudet och väcker ett behov av mer, mer, mer. När man vet precis hur bra Harry Potter kan vara, blir läsningen av The Cursed Child lite som att äta en torr skorpa efter att ha smakat på den bästa måltiden i sitt liv.

Det är inte nödvändigtvis så att The Cursed Child är ett dåligt verk. Framför allt tror jag att pjäsen skulle vara fantastisk att se på riktigt. Men att läsa ett manus medan man önskar att det vore en roman gör nog ingen särskilt nöjd, allra minst mig. Jag läser också så lite drama rent generellt att jag ibland känner mig lite utanför - en pjäs är inte till lika mycket för läsaren som en roman är.

Dessutom är det genom hela läsningen ganska tydligt att det här inte är en renodlad J.K. Rowling-idé. Det märks att här finns andra författare, andra röster, andra idéer. Framför allt saknar pjäsen mycket av Rowlings skickliga subtilitet, budskapen känns ofta målade i neon och ibland är dialogen så väldigt teatralisk att det enda som räddar den är att den är just teater. Det gör att The Cursed Child i mångt och mycket känns som en fan-fiction som J.K. Rowling stämplat med en röd okej-stämpel i form av sitt eget namn. Som sådant blir The Cursed Child långt ifrån den kanon man kanske hade önskat sig när man fick höra att hon hade ett finger med i spelet, och jag är inte heller så säker på att jag är så förtjust i varken handling eller utförande. Det känns helt enkelt som något som ligger för långt bort ifrån det man hade velat ha eller det man förväntat sig.

Sammanfattningsvis tror jag helt enkelt att man måste läsa Harry Potter and the Cursed Child som ett enskilt verk så mycket man förmår. Ingenting blir bra av att jämföras med Harry Potter-böckerna, och det gäller tyvärr också den här pjäsen. Men att se föreställningen - det skulle jag verkligen inte tacka nej till.

"Harry Potter and the Cursed Child", 2016

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar