fredag 28 april 2017

Första mötet med Pusjkin

Det har varit lite tyst här senaste veckan - vilket mest beror på det här:


För den som inte kan läsa kyrilliska är det nu Pusjkin på schemat - närmare bestämt novellen Postmästaren (i förenklad utgåva, men ändå). Det är översättning till svenska som gäller och det tar sin lilla tid, även om det är intressant att läsa honom.

När jag inte pluggar ihjäl mig försöker jag desperat läsa ut Ljuset vi inte ser till min bokcirkel, men i den här takten lär jag inte hinna i tid. Vad läser ni?

onsdag 19 april 2017

Nytt gammalt

Jag fortsätter fynda böcker på både antikvariat och secondhand; senaste tillskotten i hyllan är Afrikas gröna berg av Ernest Hemingway och Prosadikter av Charles Baudelaire, båda från Röde Orms antikvariat i Haga. Sedan har jag också gått och köpt Under ytan av Margaret Atwood och två roliga gamla böcker som jag nog kommer göra separata inlägg om senare - Kalender för bokälskare och en handbok med titeln Etikett och god ton från 1932 som jag roat mig otroligt mycket med i dagarna.

Annars försöker jag bolla mina kurser i ryska med att läsa ut Ljuset vi inte ser, vilket går sådär än så länge - jag är knappt trettio sidor in i tegelstenen på runt 600 sidor. Men jag kämpar på!

Vad läser ni?

torsdag 13 april 2017

Ryska på alla plan

Jag pluggar och pluggar - att lära sig ryska är väldigt svårt. Men en rolig grej är att jag också tittat lite igen på den ryska versionen av Djungelboken från 60-talet. Jag skrev om en här på bloggen för längesedan när jag först upptäckte den, men tycker faktiskt den är värd att slå ett extra slag för. Den tecknade stilen är så unik, och handlingen ligger mycket närmare boken än den amerikanska versionen.

Det är också en betydligt mörkare tolkning, med en musik som är i det närmaste olycksbådande. Absolut sevärd, både för de som försöker lära sig ryska och för de som bara älskar Djungelboken. Eller som jag, som gör både och!

Hela finns på YouTube med engelsk text här.

fredag 7 april 2017

Kanske en dag...

Innan jag skriver ett endaste ord om böcker vill jag säga; jag hoppas att alla mina läsare i Stockholm klarat sig undan hemskheterna idag, och att ni alla tar hand om varandra ikväll.

Innan jag läste nyheterna hade jag iallafall en fin dag i ett soligt Göteborg som nästan bjöd på sommarväder. Jag hittar hela tiden nya mysiga antikvariat i den här stan, och idag besökte jag ett som jag inte varit i förut; Antikvariat Pan på Gibraltargatan.

Där hittade jag bland mycket annat en väldigt, väldigt fin utgåva av Dostojevskijs Idioten på ryska. Trots att jag var väldigt sugen köpte jag den inte, för trots att jag pluggar ryska för tillfället befinner jag mig just nu snarare på "Jag har en syster"-nivå än på Dostojevskij-nivå, och det känns helt enkelt lite själviskt att gå och köpa en bok som någon annan skulle ha mer glädje av (till exempel någon som kan läsa den). Men vem vet, är den kvar nästa gång jag är där så kanske jag slår till ändå... Den kan ju alltid stå i hyllan och mana mig att plugga! Och kanske, förhoppningsvis, kommer det en dag då jag faktiskt kan läsa den.



måndag 3 april 2017

Recension: Go Tell It on the Mountain av James Baldwin

Förra året, under min första termin i Brighton, läste vi James Baldwins roman Another Country som en del av kursen i engelsk litteratur. Det var den andra boken jag läste av Baldwin, men en som tog mig med storm. Jag bestämde mig för att läsa mer av honom, och innan jag åkte ifrån England köpte jag Go Tell It on the Mountain (Gå och förkunna det på bergen på svenska) i den lokala bokhandeln. Men efter så mycket engelsk läsning har det dröjt tills jag orkade ta mig an den.

John vaknar på sin fjortonde födelsedag och inser att han kommer att bli predikant. Framtiden är given - han är uppvuxen i ett strikt kristet hem i Harlem, med en fanatisk far som inte är rädd att misshandla både sin fru och sina barn. Hatet mot fadern går stick i stäv mot den kärlek John vet att han måste känna för att bli frälst på riktigt. Under bönerna i kyrkan som är sprickfärdig av sång och energetiskt bedjande får läsaren ta del av de livsöden som lett till detta ögonblick.

Go Tell It on the Mountain är James Baldwins debutroman, och en halvt självbiografisk sådan, om en ung pojke som försöker hitta sin plats i ett religiöst sammanhang han själv har svårt att kontrollera. Jag blev lite förvånad över den här romanens upplägg - jag trodde att den skulle handla uteslutande om John, men stora delar av boken fokuserar istället på livsödena hos både hans far, hans mor och hans faster, och är skildrade som tillbakablickar under bönestunden i kyrkan. Till en början visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka, men det tog inte lång tid förrän jag engagerade mig starkt för karaktärerna och den resa de gjort för att komma till just här och nu. 

Boken utspelar sig på trettiotalet i New York, medan de liv den berättar om går ännu längre tillbaka. Slaveriet ligger nära inpå, och det är på många sätt en bok om rasism och den utsatthet som färgade människor upplevde under början av 1900-talet - och som är aktuell också nu. Boken svider fastän den har många år på nacken, bitterheten och ilskan fräter, som alltid hos James Baldwin. Dock är det lättare i den här boken än i Another Country att fatta tycke för karaktärerna och sympatisera med dem - till och med den sadistiske fadern Gabriel blir svår att döma alltför hårt.

Jag personligen har haft lite svårt för all religion i boken, de fantastiska bönerna, den djupt religiösa världen och de riter den innehåller. Mest för att det inte intresserar mig så mycket, och för att jag inte känner att det ligger nära till hands för mig som läsare. Det märks att det är en roman som också är en uppgörelse med religion och framför allt den dubbelmoral som frodas inom den. Hur kan man vara helt och hållet god och samtidigt mänsklig? Kan man någonsin bli förlåten för sina synder när kraven är så höga? 

Det som istället brinner för mig i boken är livsödena, fantastiskt beskrivna med det där exakta, detaljrika språket som är den största anledningen till att jag gillar Baldwin. Hans berättelser är inte spännande eller många gånger inte ens särskilt bra utförda. Men det som handlingen saknar tar språket, och kanske framför allt energin i språket, igen med råge. Det som för boken framåt är en känsla snarare än berättelsen i sig, och det är fantastiskt hur väl det faktiskt fungerar. Trots att boken är ganska kompakt och språket komplicerat har jag kunnat läsa timmar i sträck. Mer än något annat imponeras jag kanske av dialogen, som återger afro-amerikansk engelska så väl att jag nästan kan höra det.

När jag avslutat boken kan jag konstatera att jag verkligen gillar den, men att Another Country fortfarande är strået vassare. Men mer av Baldwin ska det absolut bli - han börjar cementera sin plats som en av mina nya favoritförfattare. Alltid förbannad, alltid exakt och aldrig ursäktande.

"Go Tell It on the Mountain", 1953

söndag 2 april 2017

April

Våren närmar sig verkligen - det märks inte minst nere i Skåne, dit jag åkt över helgen. Datorn tog jag med för att blogga lite, men som vanligt hinner man inte alls med så mycket som man tänker att man ska. Månadens favorit för april månad blir en tunn liten skräckbok på tema parasiter; Värddjuret av Marie Hermanson.

Lite roliga saker har ju iallafall hänt på bokfronten i slutet på mars - till exempel släpptes en rätt lovande trailer till remaken av Det häromdagen:



Den ser lika kuslig ut som man vill ha den till. Själv läste jag boken för väldigt längesedan, när jag gick i högstadiet, och jag tog omvägar kring gatubrunnar i veckor. Vad tror ni om den nya filmen?