torsdag 20 juli 2017

Recension: En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité

Det är väl rätt omöjligt att inte veta vem Timbuktu är, men själv har jag saknat en personlig koppling till honom förutom några få låtar i mina Spotify-listor. Min syster däremot har i många år älskat honom och hans musik och till henne skaffade jag ett signerat ex av den här boken i julas. För egen del blev jag riktigt sugen först då jag var och såg honom tala om boken på Göteborgs universitet. Parallellerna till författare som James Baldwin var uttalade, och jag bestämde mig för att ge mig på En droppe midnatt.

Ända sedan han var riktigt liten har Jasons mörka hudfärg fått honom att känna sig annorlunda. Mobbingen på Lunds skolor var ett faktum och som barn önskade han ofta att han vore vit. Först i tonåren hittar han hiphop-musiken och den hjälper honom omfamna sin hudfärg. Men i vuxen ålder är han fortfarande inte helt på det klara med sin egen identitet och sin egen familjehistoria, och för att försöka få kontakt med sitt förflutna och sitt arv åker han till den amerikanska södern, platsen hans farfar flydde ifrån, och till New Yorks Harlem, där hans pappa har sina rötter.

En droppe midnatt har undertiteln En familjebiografi och det är bra - för det här är inte en bok om artisten Timbuktu, och det är inte heller en regelrätt självbiografi. Snarare är En droppe midnatt ett försök att kartlägga en familj som håller på att försvinna, och om att försonas med en identitet som aldrig varit enkel att sätta fingret på. Mer än något annat är den ett utforskande av marginalisering både i USA och i Sverige, och det gör den till angelägen läsning för alla.

Boken kretsar också mycket kring det amerikanska slaveriet som både Jason, hans pappa och hans farföräldrar bär ett arv ifrån. Går det att försonas med ett sådant arv? Vad gör det med en människa att känna till det våld man oundvikligen är en produkt av, och går det att vara någonting annat än fly förbannad? Det är i den här diskussionen som En droppe midnatt blir riktigt brännande för mig, och det är här den går i samspel med författare som James Baldwin - i utforskandet av vreden och det strukturella förtrycket av svarta medborgare som fortfarande påtagligt existerar i USA.

Men det är inte bara en bok om USA, långt ifrån. Den handlar också om det svenska samhället som anser sig så tolerant, men där hudfärg är en avgörande faktor för hur man blir uppfattad och bemött. Hur det är att växa upp i ett vitt samhälle och det utanförskap det för med sig. Det är viktig läsning, och desto lättare att ta till sig eftersom den är framförd med både värme och humor.

Samtidigt som boken skildrar ett personligt möte med den egna historien är det dessutom också en skildring av det komplicerade förhållandet som Jason har till sin far, och förhållandet denne har till både Sverige och sitt forna hemland. Det är personligt och kärleksfullt berättat, samtidigt som det är sorgset.

Dock finns det saker med boken jag har svårt för, kanske framför allt hur den är skriven. Jag tror att jag förväntade mig betydligt mer av Timbuktu rent språkligt eftersom han är låtskrivare och van att handskas med ord. Ändå slår mig språket och framför allt sättet som samtal är beskrivna som ganska klumpigt och amatörmässigt. Det finns en vägg mellan mig och boken som jag har svårt att ta mig förbi, och det tog lång tid innan jag verkligen kände att det släppte. Detsamma gäller de många låttexter som citeras och som jag själv saknar personlig koppling till. Kanske har man mer ut av boken om man är ett större fan av hiphop än vad jag är.

Men på det stora hela är En droppe midnatt en bok som känns viktig att läsa. Den sätter fingret på rasismens mindre uppenbara sidor, på hur förtryck kan vara något man vänjer sig vid och inte alltid märker, och hur svårt det är att leva med dubbla identiteter i en värld som vill sätta en enda tydlig etikett på alla. Det är viktig läsning, och det gör boken läsvärd trots sina brister.

"En droppe midnatt", 2016

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar