torsdag 30 januari 2014

Recension: Den store Gatsby av F. Scott Fitzgerald

Den store Gatsby är ännu en av de klassiska romaner jag länge haft i hyllan utan att läsa den. Jag har hört så mycket gott om den här boken från så många, och har velat läsa den länge. Men som alltid när jag fått så höga förväntningar så öppnade jag den här boken med en vag oro för att jag inte skulle tycka den var så bra som alla säger.

Nick Carraway flyttar till West Egg på Long Island för affärers skull, och börjar umgås med paret Buchanan som han är bekant med sedan förut. Hans granne blir den förmögne Jay Gatsby, som arrangerar magnifika fester i sin trädgård där människor fladdrar omkring som fjärilar under månen, bland överflöd av alkohol och musik. Men Gatsby själv visar sig aldrig och ingen vet vem han är. Alla pratar om honom, men ingen känner honom. De mest bisarra rykten cirkulerar och han är mer myt än människa. Men så blir Nick personligen inbjuden till en av Gatsbys fester och blir allt mer bekant med den mystiske värden; en man vars existens är uppbyggd på en dröm som för länge sedan förlorat all förbindelse med livet - och genom Nick hoppas Gatsby att den kan bli verklighet.

Trots att jag hört mycket om Den store Gatsby så har jag faktiskt aldrig riktigt förstått vad den handlar om. Jag har varit medveten om en mystisk man, månbelysta fester och den berömda symboliken i ett grönt ljus på andra sidan vattnet. Och jag tror att min okunskap om romanen bara gjort den bättre: jag har inte varit medveten om vad som komma skall och istället har jag kunnat koncentrera mig på handlingen. Dock har det också bidragit till att jag ägnat mindre tankar åt symboliken och de djupare teman som finns i boken, och jag känner att man kanske skulle behöva läsa om den för att verkligen förstå hur djupgående och genomtänkt den här romanen är. Det finns mycket i den som jag är övertygad om att jag missat och som är värt att tänka vidare på.

Den store Gatsby är allmänt känd som en av de stora amerikanska romanerna och det är ganska tydligt varför. Bokens teman är starkt knutna till den stora amerikanska drömmen, en dröm om lycka, kärlek och välfärd. Men trots all rikedom som de flesta av huvudkaraktärerna besitter är deras liv aldrig hela, och boken handlar mycket om det mänskliga i att aldrig vara nöjd, och att alltid sträcka ut armarna lite, lite till för att kanske, en vacker dag, nå det där. Till ytan sett kan man läsa Den store Gatsby som en relativt simpel berättelse om en man och hans drömmar, och hur svårigheterna i att förankra de drömmarna i en verklighet sänder honom i fördärvet. Men det finns mycket i den här romanen som bubblar under ytan, teman som svek, rikedomen och överflödets skadlighet och faran i att nära sina drömmar tills de allt mer liknar luftslott.

Boken besitter ett väldigt vemod och kan nog uppfattas som cynisk, men jag gillar det. Jag gillar den bitterljuva tonen, den ytterst mörka sidan av många karaktärers personligheter och det nostalgiska som finns i bokens naiva, dekadenta 20-talsmiljöer. Jag gillar också att boken är skriven ur Nick Carraways synvinkel och får en tydlig ram och berättarröst som tillåter Jay Gatsby att förbli mystisk och fascinerande. Dessutom är språket vackert och fullt med intressanta formuleringar, vissa av dem ganska kända, som "hennes röst var full av pengar".

Att jag inte hade någon aning om vad som komma skulle i den här boken har spelat in mycket i att jag gillade den, och även om jag inte direkt är golvad av dess briljans så är det definitivt en bra bok som jag gärna vill läsa om för att uppfatta mer av de underliggande teman som den har - inte en omöjlighet med tanke på att den inte är längre än knappa 200 sidor. Den har varit rolig att läsa - inte en sträckläsningsroman kanske, men heller ingenting som känns tråkigt och segt, mycket tack vare det välformulerade språket som känns proffsigt och genomtänkt.

"The Great Gatsby", 1925

onsdag 29 januari 2014

It's trailer time!

Trailern för The Fault in Our Stars kom ut i dag och jag måste säga att den ser bra ut (om än ganska smörig, men det var alltid en risk med den här filmatiseringen). Enjoy!

måndag 27 januari 2014

Finns det ett rehabiliteringscenter för bokomaner?

Min plan: Inte köpa fler böcker förrän jag läst alla de som jag redan har.

Vad jag gör: Köper Doktor Glas, Dödssynden och Möss och människor för femton kronor på loppis.

Vad jag mer gör: Går med i en bokcirkel där man får en gratis pocketbok varje månad.

Ja, det här går ju bra.

onsdag 22 januari 2014

Vad jag gör


Jag läser Den store Gatsby, gör drömfångare och tittar överdrivet mycket på brittiska serier på Netflix. Om lite mer än en vecka är det dags för tredje säsongen av Sherlock att ha premiär på SVT och jag gör allt i min makt för att undvika spoilers. Jag har till och med blivit tvungen att sluta följa en blogg på tumblr, så ni förstår hur allvarligt jag tar på det här! Excited? Yes.

söndag 19 januari 2014

Recension: An Abundance of Katherines av John Green

Så har jag läst An Abundance of Katherines, den enda boken kvar av John Green som jag inte läst (om jag inte räknar novellsamlingar där han bidragit). Tidigare har jag läst Var är Alaska?Den andre Will GraysonThe Fault in Our Stars och Paper TownsAnledningen till att jag väntat med att läsa den här beror faktiskt på att jag aldrig riktigt förstått vad den handlade om förrän jag började läsa den.

Colin Singleton har i hela sitt liv blivit betraktad som ett underbarn; han är intelligent, har lätt för att lära sig saker, tycker om att ha kunskap och anstränger sig för att förbli duktig i allt han gör. Han är en udda kille som aldrig riktigt haft vänner förrän de sista åren i high school, där han äntligen träffar Hassan, en överviktig, muslimsk kille som alltid skämtar. Men Colin har ändå haft flickvänner - nitton stycken för att vara exakt - och alla har hetat Katherine. Alla nitton Katherine har dessutom dumpat honom. Nu har Katherine den nittonde gjort slut med honom och för att försöka muntra upp sin kompis bestämmer Hassan att han och Colin måste åka på en roadtrip. 

Det finns mer att säga om handlingen, men jag skulle tro att man gör bäst i att läsa boken själv för att se vad som händer. Det är en lättläst roman - det märks att den är riktad till en ung målgrupp - och det beror mycket på bokens lättsamma humor. För An Abundance of Katherines är faktiskt väldigt rolig. Flera gånger skrattar jag högt, men det är också med en känsla av att det är lite för bra för att vara sant. Det vill säga att boken inte riktigt känns verklighetstrogen alls. Detta är något som John Greens böcker lidar av rent generellt, en slags fernissa av glättighet och överdrivenhet som jag kan ha ganska svårt för. Det känns som om han har väldigt roligt när han skriver och det smittar av sig på läsaren, men kanske har han lite för roligt ibland, för jag har svårt att alltid ta boken på allvar. Alla karaktärer är alltid så kvicka och säger precis rätt saker, alltid med glimten i ögat och ett leende, och det blir lite för bra. Det gör att boken periodvis känns som en high school-film med dåligt manus.

Det finns också vissa saker som sticker i ögonen på mig - till exempel förstår jag inte varför det ska vara en så big deal att Hassan är överviktig. Boken hänger upp sig på detta som om det vore hans enda karaktärsdrag ibland, och det stör mig eftersom jag tycker det är lite ytligt.

An Abundance of Katherines slår mig också som en ganska medioker bok; trevlig läsning men ingenting som man blir direkt till sig över. Det beror framför allt på att den är väldigt lik de böcker jag läst av John Green förut - särskilt med Paper Towns och Var är Alaska?. Det är trist när författare använder sig av samma formula om och om igen, och tyvärr gör John Green det. Det är tonåriga killar i huvudrollen som är lite nördiga och smarta, som åker på roadtrips på grund av en tjej och som alla innehåller birollskaraktärer som liknar varandra. Det gör att böckerna tappar sin individualitet och känns som olika böcker skrivna på samma grund. Undantaget är väl The Fault in Our Stars som, förutom att den har en kvinnlig huvudroll, också behandlar ett tyngre ämne som känns mer angeläget. 

Därmed inte sagt att An Abundance of Katherines är en dålig bok. Absolut inte. Den är trevlig, kanske lite intetsägande, men den är rolig och den går fort att läsa. Dessutom har den mer mörka, mänskliga teman som viljan att spela roll, viljan att bli någon, och att alltid vara under press från sin omgivning. Den har sina stunder där man önskar att man själv kommit på vissa av formuleringarna för att de är så bra. Om det är något som John Green är expert på så är det att skapa one-liners som liksom drar hjärtat ur bröstkorgen på en. Bara för dessa vill man ju läsa hans böcker!

Värt att nämna är också att boken är lagom nördig. Den innehåller massor med roliga fotnoter (fotnötter?) som skiljer den från Greens andra romaner, och Colin har en idé om att skapa en teori kring dumpning för att förutsäga kärleksförhållanden som går ut på att räkna matte. Där tappar boken visserligen mig, som aldrig förstod femte klassens multiplikation, men det är ändå roligt.

Kort sagt; An Abundance of Katherines är en rolig, trevlig ungdomsroman som jag absolut kan rekommendera, men den är inte direkt en bok som jag kommer minnas i resten av mitt liv.

Se också till att kolla in John Green och hans bror Hank på deras YouTube-sida Vlogbrothers där de kämpar för en bättre värld med hjälp av sin stora, världsomfattande internetpublik.

"An Abundance of Katherines", 2006 

fredag 17 januari 2014

Varför jag älskar John Green



Ur hans bok An Abundance of Katherines, som det kommer en recension på nu i helgen!

söndag 12 januari 2014

Recension: 22/11 1963 av Stephen King

Ända sedan jag läste om att den här boken skulle ges ut har jag sett fram emot den. Förra året var ju femtioårsdagen för mordet på John F. Kennedy och det svenska förlaget valde att uppmärksamma den dagen med att ge ut översättningen av 22/11 1963 just den 22/11, vilket passar bättre och bättre ju mer jag tänker på det. Det är väldigt roligt att ha en ny, fräsch King-bok att sätta tänderna i, särskilt en som är nästan 800 sidor lång. Precis som hans förra bok Under kupolen är det här en riktig pjäs som man knappast knallar omkring med i väskan utan att tänka efter hur långt man kommer vara tvungen att gå först.

Jake Epping jobbar år 2011 som engelsklärare i småstaden Lisbon Falls i Maine. Han är frånskild och har inga barn, och när en döende vän ger honom ett uppdrag finns det ingenting som egentligen kan stoppa honom. Hans vän har på något sätt hittat en port till det förflutna - närmare bestämt till den 9 september 1958, klockan två minuter i tolv på dagen. Och oavsett hur länge man stannar har det bara gått två minuter när man återvänder till 2011. Skulle man använda porten igen kommer man återigen ut på andra sidan vid samma tillfälle, och den förra resan har återställts. Jakes vän övertygar honom om att använda porten till att försöka förhindra mordet på Kennedy den 22 november 1963. Det finns hur många chanser som helst och ingenting att förlora. Under ett falskt namn kastar sig Jake ut i det sena femtiotalets Amerika för att vara på exakt rätt plats vid rätt tillfälle. Men han upptäcker snart att det förflutna inte vill förändras, och att allting som kan gå fel kommer att gå fel.

Om ni minns min recension av Kings förra bok, Under kupolen, så kanske ni minns att jag tyckte att den var något av det bästa han åstadkommit under de senaste tio åren. Så också här. King har hittat tillbaka till en gnista som jag länge trott att han tappat, och det resulterar i en läsglädje som heter duga. Hundra sidor av den här romanen känns som tjugo. Den är spännande, engagerande och framför allt originell. Jag har personligen inte särskilt mycket till övers för tidsresor - de har en tendens att få min hjärna att värka - men i det här fallet fungerar det. Och det fungerar bra.

Framför allt Kings levande, skickliga skildring av dåtidens Amerika slår mig med häpnad. Han lyckas beskriva femtio- och sextiotalets Maine och Texas med färg och liv som gör att jag känner mig otroligt närvarande, i allt från hårfrisyrer, telefonkiosker och musik till mode, bilmärken och sjukvård. Och själv är jag född i Sverige på 1990-talet. Han lyckas beskriva allt det och ställa det i en intressant och relevant kontrast till 2010-talet som ibland är rolig, ibland sorglig, men hela tiden underhållande. Det är verkligen en bedrift.

Det märks att King är en gammal i gamet vid det här laget, och han har ett självförtroende i sitt skrivande som blir direkt dödligt i kombination med en bra berättelse. För det är precis vad han har i 22/11 1963. Det är en bra berättelse. Länge har jag tyckt att hans senaste böcker känns trötta och återvinner handlingen ur gamla romaner, men här har vi något helt nytt som känns friskt, uppiggande och oförutsägbart, till och med för mig som läst nästan allt han gett ut.

Inte för att 22/11 1963 inte har sina svaga ställen (kanske framför allt hur lättövertygad Jake är), men jag kan verkligen ha överseende med dem. Den stora svårigheten för mig som ung, icke-amerikansk läsare ligger väl egentligen i att jag faktiskt aldrig brytt mig särskilt mycket om Kennedy. Jag är inte insatt i mordet på honom och har aldrig varit nämnvärt intresserad av det heller, och ibland kan den här boken bli något tröttsam i fixeringen vid Oswald och detaljer kring mordet, men å andra sidan är det väl vad man får om man väljer att läsa en bok med morddatumet i titeln. Jag tror helt enkelt att någon som är mer intresserad (eller rätt och slätt bara född i Amerika) skulle få ut lite mer än den här romanen än vad jag fick. Det kan vara värt att notera, för den här boken handlar mer om historiska personer och verkliga händelser än om tidsresor. Vill man ha en science fiction-roman istället gör man nog bäst i att leta någon annanstans.

Men förutom att det är en historisk roman med en science-fiction-twist så är det också en olidligt spännande bok där man aldrig riktigt kan vara säker på hur det kommer sluta. Samtidigt som det är rå, thrillerliknande spänning är det också en kärlekshistoria, och en berättelse om hur de minsta handlingar kan få stora konsekvenser. 

Egentligen räcker det väl med att säga att jag knappt kunde sluta läsa den, ens när jag var tvungen att släpa den med mig på tåget, tung som en hantel i min ryggsäck.

"11/22/63", 2011

lördag 11 januari 2014

Nu är det nog

Nu slutar jag upp med att utlova recensioner varje vecka. Det är jobbigt att lova saker som man inte håller. Så hädanefter dyker det upp recensioner när jag läst klart, och det lär inte bli mer sällan än vad det varit under 2013. Ibland varje vecka, ibland kanske mer, ibland kanske mindre. Håll utkik imorgon till exempel!

söndag 5 januari 2014

Bokåret 2013

Det är naturligtvis också dags för den årliga enkäten! Jag räknar bara böcker jag läste för första gången i år, för att inte riskera upprepningar från föregående år. Gör den du med!

1. De fem bästa böckerna du läste under 2013?
- Torka aldrig tårar utan handskar 2. Sjukdomen av Jonas Gardell. Vilken sträckläsning det blev med den här boken alltså. Jag var helt i upplösningstillstånd och kunde inte sitta still i mitt rum på Gotland, och jag tror jag läste halva boken på två timmar. Helt i klass med sin föregångare.

- Bränt barn av Stig Dagerman. Den här boken tog mig alldeles på sängen. Jag var helt oförberedd på hur bra den skulle vara, och sträckläste den på bara några dagar i somras. Jag hade slagit min fot alldeles blå och satt handikappad i en soffa och bara läste.

- Extremely Loud and Incredibly Close av Jonathan Safran Foer. Det tog mig visserligen lång tid att läsa den här boken som en vän lånade ut till mig, men vilken bok det är! Den är ett konstverk i sig rent estetiskt, med sina bilder, färgtryck och ihoppressade ord. Men berättelsen i sig är också så fruktansvärt bra, och flera gånger under läsningen lade jag den ifrån mig och sade högt "den här boken dödar mig." För det kändes faktiskt så.

- Torka aldrig tårar utan handskar 3. Döden av Jonas Gardell. Även om den ibland blev en aning tjatig är också den avslutande delen i den här trilogin helt fantastisk.

- Berättelsen om Pi av Yann Martel. Den hamnar inte riktigt lika högt upp som de övriga böckerna, men det är en unik roman som innehåller många frågor om livet och döden, en tiger och en pojke. Det kan liksom inte bli annat än bra. Dessutom innehåller den några rätt coola stilistiska trick.


2. De fem böckerna som gjorde dig mest besviken?
- Yarden av Kristian Lundberg. Den kan vara något av det sämsta jag läst i hela mitt liv, och att den är så kritikerrosad får gallan att stiga mig upp i halsen. En gnälligare, mer självömkande bok får man leta länge efter och förmodligen hittar man ingen då heller. Den är tråkig, onanistisk i sitt tyck-synd-om-mig-ande och den gjorde mig helt enkelt bara förbannad.

- En dag av David Nicholls. Den var inte en dålig bok, men den var väldigt förutsägbar och trist. Helt enkelt inte alls så bra som alla sagt att den är. Den lämnade inget intryck alls på mig.

- Ormfågel av Mats Wahl. En riktigt meningslös bok som bara kastade bort sina karaktärer och sin handling till förmån för tragedin. Tråkigt och poänglöst.

- Ormringen av Elvira Birgitta Holm. Mina förväntningar var tydligen lite för högt uppskruvade efter hennes förra bok Månskensvargen. Eller så har jag bara tappat intresset för Ylva och Mikael i medeltidens Sverige.

- Autobiography av Morrissey. Mina förväntningar var nog för höga på den här självbiografin också. Den kom inte med något nytt eller intressant och även om den var rolig och citerbar så hade den kunnat vara betydligt bättre.

3. Mest chockerande (på ett bra sätt) boken under 2013?
Extremely Loud & Incredibly Close av Jonathan Safran Foer. Många gånger satt jag bara och gapade och tänkte "neeeej, så här får det bara inte vara". På ett bra sätt.

4. Den bok/de böcker du rekommenderade mest till andra under 2013?
Bränt barn nöjde jag mig inte med att bara rekommendera, jag hittade den på en loppis och postade den helt sonika till en vän som jag tyckte skulle läsa den. Passiv-aggressiv bokrekommendation, typ.

5. Den bästa serien du upptäckte under 2012?
Muminböckerna. Efter att ha läst Sent i november till skolan bestämde jag mig för att jag ville läsa hela serien om de små figurerna i Mumindalen. Och jag är väl ungefär halvvägs (jag fastnade mitt i Muminpappans memoarer).

6. Favoritförfattare du upptäckte 2012?
Tove Jansson.

7. Den mest spännande, fängslande boken?
Torka aldrig tårar utan handskar har jag läst nästan utan att göra uppehåll för att andas, så det får bli dem.

8. Den bok du såg mest fram emot?
Torka aldrig tårar utan handskar 3. Döden.

9. Det finaste omslaget på en bok du läste 2012?
Jag vet inte riktigt, jag gillar omslagen till både Muminböckerna och Torka aldrig tårar. Men jag tror att jag väljer Flugornas herre, på grund av att jag länge haft min mammas gamla orange utgåva på mitt rum och alltid känt att jag borde lämna tillbaka den. Men så har jag inte velat göra det eftersom jag vill ha boken själv och jag aldrig kunnat hitta den på loppisar med ett omslag jag gillar. Men så i somras hittade jag en med ett omslag jag tyckte om och så kunde jag ge tillbaka min mammas och själv sätta in den här i hyllan. Jag gillar det så mycket dels för att det känns vintage, och dels för att det illustrerar boken handling extremt bra med kontrasten mellan den vackra paradisaktiga miljön och det svarta skrämmande odjuret i huvudpersonernas huvuden.



10. Den mest minnesvärda karaktären du stötte på?
Att upptäcka Snusmumriken har gjort mig väldigt glad måste jag säga. Jag tror att jag är lite kär i honom.

11. Vilken bok var vackrast skriven?
Muminböckerna är fantastiskt vackra, men jag tror att Extremely Loud & Incredibly Close vinner den tävlingen.

12. Vilken bok påverkade dig mest?
Förutom Gökboet och A Clockwork Orange som jag läst förut så tror jag att det också var Extremely Loud & Incredibly Close eller kanske Torka aldrig tårar-böckerna.

13. Vilken bok kan du inte fatta att du INTE läst förrän 2013?
Mumin-böckerna. Folk brukar nog inte upptäcka dem när de är 22 år gamla.

14. Favoritcitat från en bok du läst 2013?
Oj, så svårt. Men Bränt barn var fullt av stycken som jag kan citera om och om igen, bland annat det här:

"Ty mot en hatad människa som sitter vid vårt bord och dricker te förmår vi ganska litet. Till och med Judas skulle kunna sitta vid vårt bord. Och vi skulle inte fråga honom om Jesus. Vi skulle tala med honom om vädret."

15. Den bok du läste 2013, som du kan tänka dig att läsa om 2014?
Torka aldrig tårar utan handskar vill jag läsa om, alla på rad. Bränt barn kan jag också tänka mig att läsa om.

lördag 4 januari 2014

Årets böcker

Och så var 2013 över. Som vanligt är det dags för mig att gå igenom böckerna jag läst.

Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates
Paper Towns av John Green
Torka aldrig tårar utan handskar 2. Sjukdomen av Jonas Gardell
Förvandling av Eva Adolfsson
Varför deppar Gilbert Grape? av Peter Hedges
Sent i november av Tove Jansson
Yarden av Kristian Lundberg
Skräck och avsky i Las Vegas av Hunter S. Thompson
Viskningar i mörkret av H.P. Lovecraft
Svält av Knut Hamsun
Friheten förde oss hit av Gunnar Ardelius
Extremely Loud & Incredibly Close av Jonathan Safran Foer
Berättelsen om Pi av Yann Martel
En dag av David Nicholls
Fru Björks öden och äventyr av Jonas Gardell
Bränt barn av Stig Dagerman
Småtrollen och den stora översvämningen av Tove Jansson
Världens dåligaste språk av Fredrik Lindström
Ormfågel av Mats Wahl
Livet på en kylskåpsdörr av Alice Kuipers
Ormringen av Elvira Birgitta Holm
Kometen kommer av Tove Jansson
Kvinnan i sanden av Kobo Abé
Trollkarlens hatt av Tove Jansson
Torka aldrig tårar utan handskar 3. Döden av Jonas Gardell
Själens osaliga längtan av Audrey Niffenegger
Gökboet av Ken Kesey
Jordens smartaste ord av Fredrik Lindström
Flugornas herre av William Golding
I ett annat land av Håkan Lindquist
A Clockwork Orange av Anthony Burgess
Värddjuret av Marie Hermanson
Harry Potter and the Philosopher's Stone av J.K. Rowling
Autobiography av Morrissey

2013 är inget bra bokår - jag har bara 33 böcker på listan som normalt innehåller runt 50 - 60 titlar. Det beror på att jag haft en ovanlig svacka det här året och ofta känt att jag haft svårt att koncentrera mig och svårt att hitta en bok som engagerar mig tillräckligt. På grund av det började jag i höstas med att läsa om böcker som jag vet är bra, och för att motivera mig till läsningen började jag för första gången lista omlästa böcker på den här listan - något jag aldrig gjort förut. Böcker som Gökboet, Flugornas herre, A Clockwork Orange och så naturligtvis Harry Potter är böcker jag läst förut.

Mycket av min tappade läslust beror nog på att jag började året med att bli "tvingad" att läsa böcker till skolan. Ingenting kväver min läsgnista på samma sätt som att bli tillsagd vad jag ska läsa. Skolan i sig är naturligtvis också en anledning till att listan är kortare i år än t.ex det år som jag var helt arbetslös.

Klassiker finns det till min glädje en hel del av på årets genomgång, Skräck och avsky i Las Vegas, Svält, Viskningar i mörkret, Bränt barn, Gökboet, Flugornas herre och A Clockwork Orange kvalar alla in i den kategorin. Kanske kan också Tove Janssons Muminböcker passa in?

Årets höjdpunkter har utan tvekan varit Bränt barn av Stig Dagerman, som tog mig med storm, och Extremely Loud & Incredibly Close som med sin speciella estetik och hjärtskärande berättelse verkligen letade sig in i hjärttrakterna. Naturligtvis är Torka aldrig tårar-serien fortsatt fantastisk, och Gökboet är en annan favorit sedan innan. Och vid andra genomläsningen uppskattade jag A Clockwork Orange på ett helt annat sätt än förut. Andra böcker som var bra men inte helt fantastiska är Berättelsen om Pi och Värddjuret.

Två fackböcker har också letat sig in år, nämligen Fredrik Lindströms två böcker om svenska språket. Det hör inte till vanligheterna att jag läser facklitteratur i sin helhet, men jag är glad att det finns lite med av den varan i år.

Tills nästa år hoppas jag på en längre lista med lika bra (och bättre) böcker! Vilka böcker har du läst i år?