onsdag 30 juli 2014

30 dagars utmaning: Dag 10: Fem riktigt bra filmatiseringar av böcker du läst

Det finns ju faktiskt några stycken, tro det eller ej:

1. The Green Mile, baserad på boken med samma titel av Stephen King
2. The Fault in Our Stars, baserad på boken av John Green
3. A Clockwork Orange, baserad på boken av Anthony Burgess
4. Stand by Me, baserad på The Body eller Höstgärning av Stephen King
5. The Hunger Games, baserad på boken av Suzanne Collins

Malcolm McDowell som Alex i A Clockwork Orange, regisserad av Stanley Kubrick 1971

En sista grej innan jag åker...

Det finns en väldigt bra dokumentär om J.D. Salinger, författaren till framför allt Räddaren i nöden, på SVTPlay just nu. Jag tipsar alla om att se den - den är ett intressant och väldigt sorgligt porträtt av en mytomspunnen författare till en av de allra viktigaste generationsromanerna.

tisdag 29 juli 2014

Bokpackning

Imorgon åker jag till Slovenien i två veckor (men not to worry, jag har schemalagt 30 dagars utmaning-frågorna, så bloggen kommer att vara igång). Som alltid är största problemet vilka böcker jag ska ta med mig.

Jag satte upp några krav för mig själv; bara pocket, bara sådant jag tror att jag kommer gilla och inte fler än fem (två böcker i veckan plus en som marginal). Då stod jag till sist där med Steglitsan av Donna Tartt, Priset man betalar av Lionel Shriver, Purgatorium av Mikaela Knutsäter, Bombi Bitt och Nick Carter av Fritiof Nilsson Piraten och Everything is Illuminated av Jonathan Safran Foer.

Jag ska försöka skriva recensioner för hand när jag är borta. Jag önskar alla mina läsare fina sommarveckor, så är jag tillbaka igen den 14:e augusti.

En ryggsäck kommer lastad

30 dagars utmaning: Dag 9: Tre favoritcitat om böcker

Också här finns det så många att välja emellan... men några av mina absoluta favoriter:

"I never loved to read. One does not love breathing." - Harper Lee

"Books are uniqely portable magic." - Stephen King

"The books that the world call immoral are the books that show the world its own shame." - Oscar Wilde

måndag 28 juli 2014

Recension: Hunden av Kerstin Ekman

Jag plockade först upp den här boken i våras, eftersom den är så tunn och jag tänkte att jag behövde något roligt som tog kortare tid att läsa. Men jag var tvungen att lägga den ifrån mig igen, för trots att Hunden är väldigt kort, drygt hundra sidor, så är den inte en enkel bok att läsa. Nu har jag haft mer tålamod och motivation att läsa den, och dessutom varit mer medveten om hur boken är skriven - och det är en väldigt speciell läsupplevelse.

I Hunden berättas historien om en liten valp som av nyfikenhet följer efter sin mamma ut till skogs, men tappar bort sig i en snöstorm och måste klara sig själv. Han har ingen som kan lära honom hur man överlever, utan allt måste han upptäcka och räkna ut själv. Det är inte alltid så lätt för en hund som är helt ensam. Hans berättelse är en berättelse om överlevnad, om ensamhet och utsatthet, men också om skönhet och vildhet.

Framför allt annat är Hunden ett försök att skriva helt och hållet ur ett djurs synpunkt. Det var detta som fick mig att lägga undan boken första gången, och det som är dess största behållning när man väl kommit in i den. Det tar ett tag, men efter några sidor är jag andlöst fascinerad av Kerstin Ekmans sätt att beskriva utifrån hundens ögon, mer med aningar och beskrivningar än faktiska, riktiga ord. Ordval som jag första gången uppfattade som dialektala är i själva verket byggstenar i ett språk som grundar sig på ett djurs sparsamma uppfattning om världen.

Jag tänker ofta på en av mina favoritböcker när jag läser Hunden, så klart Skriet från vildmarken av Jack London. De två böckerna har en hel del gemensamt, men där Jack Londons vildmark lyckas vara mer eggande och lockande är Kerstin Ekmans norrländska skog desto kargare och ogästvänligare. Boken är lågmäld men just därför så senigt stark. En av de saker jag gillar allra mest med boken är just att naturen inte är romantiserad alls - här håller hunden flera gånger på att duka under för kyla, snö och väta. Är det inte kallt är det för varmt och fullt med insekter som bits. Naturen är svår att navigera sig igenom, och hunden i huvudrollen måste konstant vara på sin vakt. Det är en enormt naturtrogen och verklig skildring av skogen och vildheten.

Jag ska inte sticka under stol med att jag ibland tycker att Hunden är lite väl långdragen i sina formuleringar - det är en ganska tätskriven bok nästan helt utan dialog och där orden kretsar kring naturen och dess ljud, lukter och synintryck filtrerade genom hundens medvetande. Det är snyggt skrivet, men det är inte alltid lättläst. Det är många udda ord som känns halvt påhittade, och många formuleringar man måste läsa två gånger. Det blir lätt poetiskt och tungt. Ändå är boken oerhört stark och i slutet är det svårt att hålla tillbaka både leendet och tårarna över hur finstämt vackert det blir.

Jag gillar den här boken. Den känns väldigt unik och väldigt originell, och framför allt känns den genomtänkt och välskriven. Jag tror aldrig att jag läst en bok där det känts som om författaren vet hur det är att vara ett djur, och själva djupdykningen ner i hundens medvetande är utan tvekan bokens allra största förtjänst. Själva stämningen är trolsk och lågmäld men också vibrerande av farligheter och en närmast djurisk kraft som verkar hämtad direkt ur bokens naturbeskrivningar. Att jag älskar hundar och är fascinerad av deras inneboende vildhet är såklart också en bidragande faktor till att jag tycker så mycket om den.

En rolig och personlig anekdot är också att det finns en kortfilm från 2003 baserad på boken, och hunden som spelar huvudrollen är, enligt vad jag hört, en av valparna som min pappas hund var mamma åt.

"Hunden", 1986

30 dagars utmaning: Dag 8: Tre favoritcitat från böcker du läst:

Oj, jag som älskar citat! Men okej, här kommer ett par - för enkelhetens skull är de bara från böcker jag läst under 2014.

"Människor drömmer så ofta om att vara kungar. Är det då förbjudet för en kung att drömma om att vara människa?" - Maria Gripe, I klockornas tid

"Det är en iskall natt, en stjärnklar natt - en natt för desertörer." - Jonas Gardell, Ett ufo gör entré

"Så strävar vi fram som båtar mot strömmen, ständigt drivna tillbaka mot det förgångna." - Den store Gatsby av F. Scott Fitzgerald


lördag 26 juli 2014

30 dagars utmaning: Dag 6: Den bästa boken du läst hittills i år

Jag har läst ett par stycken hittills i år som konkurrerar med varann: 22/11 1963 av Stephen King, The Ocean at the End of the Lane av Neil Gaiman, Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt och I klockornas tid av Maria Gripe. Men av alla de så tror jag ändå att Låt vargarna komma var den mest genuint lustfyllda läsupplevelsen hittills. Här är ett citat från den:


fredag 25 juli 2014

30 dagars utmaning: Dag 5: Om du blev strandsatt på en öde ö, vilka böcker hade du velat ha med dig? Motivera!

Den där frågan är så himla svår eftersom den är så otroligt hypotetisk. Men jag brukar svara Robinson Crusoe eftersom den är en hyfsat praktisk handbok (om man nu har tillgång till ett helt skeppsvrak vill säga), men det hade ju varit trevligt med lite annat också. Något mångbottnat och kul - kanske min stora novellsamling med alla möjliga noveller i?

En gammal bild på mig och min enorma novellsamling

torsdag 24 juli 2014

Recension: Trollvinter av Tove Jansson

Jag har svalkat mig i sommarhettan med den alldeles knastrigt vintriga sjunde delen i Muminserien. Sedan jag läste ut förra boken, Farlig midsommar, har jag jagat omkring i butik efter butik efter böckerna som jag saknar ur den här serien, efter att ha insett att de gått ur tryck. Just nu saknar jag bara Det osynliga barnet - om någon vet var jag kan köpa den i 2010 års upplaga får man gärna höra av sig. Det är nämligen nästa bok i serien.

I Trollvinter vaknar Mumintrollet plötsligt ur sitt vinteride och kan inte somna om. Hans familj går inte att väcka och han är alldeles ensam i det igensnöade huset. Han stiger ut i en värld som är totalt förändrad, alldeles vit och död. Det går knappt att känna igen Mumindalen. Mumintrollet är förtvivlad och ensam, men hans allra första vinter kommer att innehålla både nya vänner och nya äventyr.

Jag minns att min vän Johanna, som älskar Tove Jansson, presenterade den här boken för klassen när jag studerade skrivarlinjen och vi hade litteraturseminarium om alldeles egna böcker. Jag hade själv inte läst någon Muminbok alls vid det laget, men tyckte att den lät intressant. Och visst är den det. Den är framförallt, som alla de andra böckerna i serien, också väldigt vuxen rent tematiskt. Mumintrollets ensamhet i början av boken är nästan plågsam, och själva bokens poäng verkar vara anpassning och att lära sig leva med saker man från början inte tycker om - och kanske till och med hitta skönhet i dem. Det blir en bok om att växa upp och bli självständig, och på många sätt växer Mumintrollet väldigt mycket som person i den här boken.

Främst känns dock Trollvinter som en bok om ensamhet. Det är ett av de största teman som jag kan utläsa ur boken - förstärkt kanske framför allt av Mårrans återuppdykande. Hon är själva personifieringen av ensamhet och utanförskap.

Någonting som är alldeles exceptionellt med Trollvinter är hur otroligt levande vintern blir. Snön och isen är så väldigt påtaglig att man nästan fryser medan man läser den, trots att jag själv suttit på soliga bänkar med en glass och på varma, kvava tåg medan jag läst. Den är som en mental vintervind. Dessutom innehåller boken några av seriens vackraste illustrationer, i mitt tycke.

I Trollvinter presenteras också Too-ticki, en karaktär som jag hört talas om men som jag inte känt till sedan förut - en befriande praktisk varelse som jag verkligen gillar. Och så får man se mer av Lilla My, vilket har varit hett efterlängtat. Hennes ilska, levnadsglädje och mod är fantastiskt roligt att läsa om, och jag är glad att hon är med mer i den här boken än vad hon varit förut. Om man bara fick vara en My eller en Mymla tror jag att livet hade varit så mycket enklare.

Som vanligt finns det bakom den mysiga och sagoliknande stämningen ett stort mörkt allvar i den här boken. Ofta ler man åt de finurliga formuleringarna och de schablonartade karaktärerna som alla mer eller mindre verkar personifiera mänskliga egenskaper och karaktärsdrag, men bakom ligger en sorgsenhet och livsläxor som känns viktiga att förstå. En av de saker som händer i boken som griper mig mest (kanske för att jag är en sådan stor hundälskare) är när den osäkra hunden Ynk varje natt väntar och ylar för att locka sina vilda vargsläktingar till sig. När han väl lyckas blir det inte alls som han tänkt sig, och själva känslan av överhängande fara i den stunden är något jag verkligen inte förknippar med en barnbok, något som tvärtom känns enormt vuxet och obehagligt.

Men sådan är Muminvärlden, och det är därför jag tycker så mycket om den. Den är inte glättig och mjuk och ofarlig - här finns både vargar och Mårran och farligt vatten. Det finns en trolsk och mörk underton som är svår att sätta fingret på, men som samtidigt blir hela seriens signum. Just Trollvinter kan vara en av de bästa böckerna i serien, med mer av det djupa, allegoriska och metaforiska, samtidigt som den ändå lyckas vara en barnbok, om än i lite långsammare tempo än de föregående böckerna.

Om jag nu bara kunde få tag i Det osynliga barnet också.

"Trollvinter", 1957

30 dagars utmaning: Dag 4: Fem karaktärer du hatar

Let's go the other way!

1. Dolores Umbridge från Harry Potter and the Order of the Phoenix av J.K. Rowling
2. Greg Stillson från Död zon av Stephen King
3. Big Jim Rennie från Under kupolen av Stephen King
4. Jaget i Yarden av Kristian Lundberg
5. Sheriffen av Nottingham i Robin Hood av Howard Pyle

Det är ganska svårt med karaktärer man hatar - är de ordentligt och bra skrivna kan man ju någonstans ändå förstå dem också. Men de här är karaktärer som jag verkligen inte känner någon sympati för alls.

Dolores Umbridge, tecknad av Mary GrandPré

onsdag 23 juli 2014

30 dagars utmaning: Dag 3: Fem karaktärer du älskar

Åh, det finns ju så många! Men jag ska försöka få ner det till fem - och som vanligt är listan utan inbördes ordning:

1. Roland Deschain från Det mörka tornet-serien av Stephen King
2. Kristoffer Kadaver från Abarat-serien av Clive Barker
3. Graógramán från Den oändliga historien av Michael Ende
4. Paul från Torka aldrig tårar utan handskar-trilogin av Jonas Gardell
5. Dumbledore från Harry Potter-böckerna av J.K. Rowling

Upptäcker i efterhand att alla karaktärerna är män. Jag vet inte om det säger mer om mig eller mer om böckerna jag läser.

Kristoffer Kadaver, målad av Clive Barker himself

tisdag 22 juli 2014

30 dagars utmaning: Dag 2: Din topp 10-lista över de sämsta böckerna du läst

Samma som igår, fast tvärtom! Recensionerna (om det finns någon) är länkade i titlarna. Here we go:

1. Skymningsögon av Dean R. Koontz
2. Berövad av Liz Coley
3. Ormfågel av Mats Wahl
4. Hush, Hush av Becca Fitzpatrick
5. Yarden av Kristian Lundberg
6. Nattvakt av Kit Whitfield
7. Breaking Dawn av Stephenie Meyer
8. My Wolf, My Friend av Barbara Corcoran
9. The Lost Symbol av Dan Brown
10. Besatt av Peter James

Den här listan var svårare än den igår, mest för att man inte lägger dåliga böcker på minnet på samma sätt som de bra man läser. Och det är egentligen ganska sällan som jag läser genuint dåliga böcker - ofta är de böcker jag inte gillar bara sådana jag inte fastnar för eller som jag varken känner bu eller bä inför. Eller också har man haft för höga förväntningar och skulle kanske ha tyckt att boken var bra om man inte vetat någonting om den på förhand.

Men till den här listan har jag försökt välja de böcker som jag verkligen har haft problem med på alla nivåer, ofta till den grad att jag blivit irriterad på dem.

Annars då?

Solen skiner, jag jobbar mycket och för tillfället läser jag för ovanlighetens skull facklitteratur. Just nu är jag nästan klar med Männen med rosa triangel av Heinz Heger, ett vittnesmål från en homosexuell fånge om hans erfarenheter i koncentrationsläger under andra världskriget. Språket är väl sådär, men berättelsen desto viktigare. Man glömmer ofta hur många fler än bara judar som torterades i Hitlers koncentrationsläger. Vad läser ni?


måndag 21 juli 2014

30 dagars utmaning: Dag 1: Din topp 10-lista över de bästa böckerna du läst

För något år sedan gjorde jag en liknande 30-dagarsutmaning som var väldigt rolig. Jag tycker det är dags igen. Det skulle vara himla kul att se vad andra säger, så häng på eller kommentera gärna dina egna svar! Första frågan ut är alltså vilka tio böcker jag tycker är allra bäst.

Det är väldigt svårt för mig att bara välja tio, men jag ska göra mitt bästa. Listan har ingen inbördes ordning.

1. Harry Potter and the Prisoner of Azkaban av J.K. Rowling - om jag nu måste välja en i serien så tar jag nog den.
2. Den oändliga historien av Michael Ende
3. Tordyveln flyger i skymningen av Maria Gripe
4. Skriet från vildmarken av Jack London
5. Djungelboken av Rudyard Kipling
6. På västfronten intet nytt av Erich Maria Remarque
7. Den långa flykten av Richard Adams
8. Den hemliga historien av Donna Tartt
9. Gökboet av Ken Kesey
10. Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt

Det finns en hel hög med andra böcker som jag också skulle vilja ha med, men de här tio är några av mina givna favoriter, sådana jag skulle nämna om du frågade mig och jag inte fick tid att tänka efter särskilt länge. De är ganska olika, men helt fantastiska på sitt eget sätt, allihop. Klicka på titlarna för att komma till recensionerna av böckerna!

Illustration från Den oändliga historien av Michael Ende

lördag 19 juli 2014

Loppisfynd

Årets loppmarknad på Kämpavallen i Janstorp gav resultat i år också. Jag köpte inte lika många böcker som förra året, men de här fick jag iallafall tag på för tjugofem kronor:


Moby Dick av Herman Melville ska vara rätt svår, men det är en sådan roman man gärna vill ha läst. Glaskupan av Sylvia Plath blev jag nyligen tipsad om av min kompis Christoffer, vars boktips jag alltid tar på stort allvar.

Andra Djungelboken av Rudyard Kipling fick jag med lite på köpet. Jag har ju redan båda två i samma volym, men den här var tryckt 1911 och väldigt fin, så jag tänte att det kunde vara lite kul. Räddaren i nöden av J.D. Salinger har jag i och för sig redan men på engelska, och jag tycker den är bra nog att äga på svenska också.

Tordyveln flyger i skymningen av Maria Gripe har jag också sen innan, men mitt gamla ex var ett enormt slitet och utgallrat biblioteksexemplar, så jag tyckte det kunde vara värt att ersätta den. Sist ut är Bröllopsbesvär av Stig Dagerman. Jag älskade ju Bränt barn, så jag tror den här kan vara värd en chans.

Efter att ha gjort plats för de nya böckerna i hyllan blev jag tvungen att leka lite tetris med de jag plockade ut. Utrymmet mellan bokhylla och tak ser nu ut så här (det är här jag förvarar dubbletter, dåliga böcker, barnböcker och annat som prioriterats ut):


fredag 18 juli 2014

En nördig dröm i uppfyllelse

Ungefär så kändes det när jag och min vän Johanna besökte Harry Potter the Exhibition i Norrköping i tisdags. Man fick tyvärr inte ta några bilder, men det finns några att hitta på google om man är intresserad - och kanske är det egentligen bäst om man går dit utan att ha sett några foton.

Det var iallafall långt mer än bara en utställning av filmrekvisita - arrangörerna har verkligen ansträngt sig för att göra det till en upplevelse. Man kunde bli sorterad i elevhem, lyssna på vad filmskaparna hade att säga om all rekvisita och i slutet väntade världens roligaste (dock också världens dyraste) giftshop. Jag kunde inte låta bli att köpa en Quidditch-tröja och lite Potter-godis.


Godiset bestod av en chokladgroda - jag fick Hagrid på mitt kort - och Bertie Botts Bönor i alla smaker. Och de menade faktiskt alla, precis som i boken. 


 Förutom äpple, citron och marshmallow kan man äta en som smakar gräs, spya, daggmask eller ruttet ägg. Jag har haft jättekul när jag bjudit familjen kan jag ju säga...


Jag tipsar verkligen alla som är Harry Potter-fans att gå till den här utställningen. Det var väldigt kul även om jag personligen inte är ett lika stort fan av filmerna som av böckerna. Det var ändå väldigt coolt att se alla kläder och prylar på så nära håll (vid ett tillfälle blev jag ordentligt skrämd av en dementor som hängde ner ur taket) och höra tanken bakom designen på dem. Det var visserligen en lite dyr upplevelse, men klart värt det.

Recension: Jag, En av David Levithan

Jag stötte först ihop med David Levithan när jag jagade efter ungdomsromaner på temat homosexualitet - hans bok Ibland bara måste man är en uppfriskande och positiv kontrast mot de ofta mycket mörkare böckerna jag läste med det temat. Jag har också läst tre böcker som han skrivit tillsammans med andra författare; Den andre Will Grayson tillsammans med John Green, Nick & Norahs oändliga låtlista och Naomi & Elys kyssförbudlista, båda tillsammans med Rachel Cohn.

Levithan är en i mitt tycke duktig ungdomsförfattare som inte dramatiserar över homo- trans- eller queerpersoner alls, utan istället låter dem vara vad de är utan ifrågasättande. Det är skönt, när de flesta böcker om homosexuella ungdomar gör just homosexualiteten till bokens största problem. Dock har han en dålig ovana som går ut på att allting helst ska sluta jättelyckligt och överdrivet med att alla dansar tillsammans i en solnedgång, typ.

Men med Jag, En har jag nog läst en av Levithans mörkaste böcker. Den handlar om En, som varje dag vaknar upp i en ny kropp. Varje dag är En någon annan och måste vänja sig vid en ny kropp, ett nytt liv och nya relationer. För En har det alltid varit så, och varje dag i livet är lånad från någon annan. Men så förälskar sig En i Rhiannon. Finns det en chans även för En att uppleva kärlek? Hur ska man kunna skapa sig ett liv ihop där en morgondag inte existerar? Går det att vara egoistisk när man lever i en lånad kropp, i ett lånat sammanhang?

Jag tilltalades av den här bokens unika idé och upplägg - med en karaktär som varje dag vaknar inuti någon annan. Och visst är det lite kul att läsa om alla de olika personer som En måste bekanta sig med varje morgon - schyssta människor, coola, elaka, deprimerade, överviktiga, skitsnygga. Som vanligt gör Levithan bra ifrån sig när det gäller sexualitet och genus - En själv har ingen egen könstillhörighet utan känner sig hemma både som tjejer och killar, och vid ett flertal tillfällen i boken vaknar En upp både som transsexuell, som bög och som lesbisk. Ibland kan det dock bli lite väl tråkigt att boken är så schysst - En är en väldigt snäll huvudkaraktär som försöker respektera alla och behandla alla väl. I längden blir det nästan trist - boken har inte någon egg, inget skarpt eller intressant som gör karaktärerna intressanta.

Själva tonen i boken är lågmäld och tystlåten, och även om det är en lättläst bok så kommer jag aldrig på mig själv med att vilja sträckläsa den. Den är kul medan man läser i den - men när man slår igen den är det ingenting som får mig att vilja slå upp den igen.

Också kärlekshistorien är vattnig och intetsägande - det är svårt att tänka sig hur en relation som den mellan En och Rhiannon skulle kunna uppstå, och att den över huvud taget gör det i boken känns rätt märkligt och svårt att tro på. Att förfölja en tjej verkar rätt okej enligt boken vilket stör och förvånar mig lite, med tanke på hur tolerant boken försöker vara i alla andra sammanhang.

Bokens stora förtjänst är att den med ett enkelt och roligt upplägg lyckas visa på de likheter och den mångfald som existerar i samhället, och kanske framförallt att det finns någonting gemensamt mänskligt hos varenda en, oavsett hudfärg, sexualitet eller social ställning. Men själva kärlekshistorien som ska vara så central är svår att ta till sig och inte särskilt rolig att läsa om.

Jag, En är en knappt okej bok i mina ögon - det som lockar är det unika upplägget, och jag kan beundra att författaren valt att skriva om en könlös huvudperson, men det är ett upplägg som verkar ha varit svårt att genomföra också för en erfaren författare som Levithan. Resultatet är en bok som inte lämnar mig berörd vare sig åt ena eller andra hållet, en färglös och blek roman som inte lämnar efter sig några särskilda spår i huvudet när man är klar med den, förutom just det originella i att vakna som någon annan varje morgon. Den är, tyvärr, en av de svagaste böcker jag läst hittills i år.

"Every Day", 2012

söndag 13 juli 2014

Shelfie

Det var längesedan jag visade min bokhylla - den ser ut så här just nu!


Tidigt imorgon åker jag till Stockholm i tre dagar, men jag ska läsa Jag, En av David Levithan både på väg upp och ned. Är tillbaka på torsdag!

lördag 12 juli 2014

Recension: Jenny av Jonas Gardell

Sista boken i serien om Juhas uppväxt i Sävbyholm på sjuttiotalet är egentligen inte alls en bok om Juha. Som titeln antyder fokuserar den här betydligt kortare boken på Jenny, den utstötta flickan som är Juhas bästa vän - men bara när han vill att hon ska vara det.

På många sätt är det Jenny som varit den allra mest utsatta i de här böckerna, hon som alltid dragit det kortaste strået och aldrig fått vara med. I den här boken får vi se vad som verkligen hände den där sista kvällen med klassen, när alla samlats nere vid Sävbysjöns strand för att ha en sista klassfest. Det är den enda fest som Jenny någonsin blivit bjuden på, och här kulminerar det hat som hon blivit utsatt för i nio års tid.

Jenny är uppbyggd som de föregående böckerna, där kursiva nutidsdelar varvas med berättandet om barndomen, med skillnaden att nuet och dået är desto mer sammanvävt här. Den vuxne Juha försöker ta reda på vad som egentligen hände Jenny den där kvällen i slutet på vårterminen 1979, och söker upp gamla klasskamrater för att försöka få dem att erkänna sin skuld. Samtidigt får vi följa hela den fruktansvärda kvällen genom Jennys ögon.

Det behövs knappast sägas att det här är en fruktansvärd bok. Hela den upptrappning som pågår är plågsam och man känner igen rollerna som spelas av klasskamraterna - där är de som är utanför, där är de som bestämmer, där är de som bara står bredvid och tittar på. Den stora skillnaden är förstås att den här boken inte alls fokuserar lika mycket på Juha som de föregående - på många sätt är det här Jennys alldeles egna bok och den känns snarare som en spinoff än som en riktig uppföljare. Ändå är det mycket i den som man nog bara förstår ordentligt om man tidigare läst En komikers uppväxt och Ett ufo gör entré.

Visst finns humorn också i den är boken, men inte alls i samma grad. Jennys berättelse är för svår och för mörk för den humor som utmärkt Juhas två böcker. På sätt och vis är det tur att boken är så kort, för den är väldigt plågsam att läsa. Ändå är den kort och precis som de förra böckerna skriven i så korta stycken att den går väldigt fort att läsa. Själv är jag klar med den på ungefär en dag, mer behövs inte när boken är så fängslande och intensiv.

Jag tycker verkligen att Jenny är en oerhört viktig och välskriven bok, men jag har kanske djupdykt lite väl i Gardells böcker de senaste dagarna, för ibland uppfattar jag dem som repetitiva, trots att jag inser att mycket av styrkan i dem ligger i de effektfulla upprepningarna som ett stilmedel. Jag känner igen formuleringar från Ett ufo gör entré i Jenny, och det kan bli lite tröttsamt att kastas in i samma resonemang igen. Dock beror det ju på att jag läst de här tre böckerna i ett streck de senaste fyra dagarna, och läser man dem som en normal person med lite tid emellan är det knappast något som stör.

Sammanfattningsvis så är den är serien helt i klass med den senare Torka aldrig tårar utan handskar, som jag också älskar, men just Jenny är nog seriens svagaste bok. Men jag tror att de här tre böckerna är väldigt viktiga, särskilt för de tonåringar som jag hoppas fortfarande läser dem. I slutändan vill de förmedla en enda sak: Du är inte ensam. Det finns andra och de är på din sida. Det är ett budskap som är oerhört viktigt och jag hoppas verkligen att det når fram. De tre böckerna är en studie i mobbing och utsatthet, och surrar av en vild undran: kommer det alltid att vara så här? Det är tonåringens längtan bort och ut, det är upprorsandan i att bryta sig loss, och det är berättelsen om de svaga och de nedtryckta. De som aldrig annars får komma till tals.

Egentligen räcker det väl med två ord för att avsluta recensionen av Jenny, ord som gäller också för de två andra böckerna. Läs dem.

"Jenny", 2006

torsdag 10 juli 2014

Recension: Ett ufo gör entré av Jonas Gardell

Det är kanske tredje gången som jag läser Ett ufo gör entré, som är andra boken i serien om Juha och hans uppväxt. Jag har aldrig förut läst alla tre böckerna på rad, så det är vad jag bestämt mig för att göra. Tredje och sista boken heter Jenny, och är vad som står härnäst på min läslista.

När vi träffar Juha den här gången går han i nian, är femton år och försöker desperat att kasta av sig barndomen för att bli vuxen. Bli någon. Men hur gör man? Hur gör man i en skola där man alltid är på botten och där alla relationer kostar något?

Ett ufo gör entré är min personliga favorit i den här lilla fristående trilogin. Visst gillar jag En komikers uppväxt också, men handlingen i den här boken har alltid legat mig närmre om hjärtat, kanske för att Juha är äldre i den här boken och att jag därför kunde relatera till honom bättre när jag läste boken första gången. Nu känns femton som en väldigt låg ålder, men ändå kan jag känna igen mig i mycket av det som Juha går igenom eftersom det till viss del speglades i min egen gymnasietid.

Temat är i princip detsamma som i En komikers uppväxt - det handlar om relationerna i skolan, där hierarkin i klassen är så stramt uppspänd att den inte går att undkomma. Det är ett ständigt förtryck med både små och stora medel från de "tuffa" i klassen mot de som har svårare att försvara sig. Men det som gör boken så bra är att man också får insyn i mobbarnas huvud; man har sympati med alla och inser att de alla är offer. Man känner igen alla typerna i klassen, från den stackars darrande Jenny till den elaka Eva-Lena. I bakgrunden står de vuxna och kan varken se eller fatta någonting alls.

Ett ufo gör entré ligger det desto mer fokus på identitetssökande än vad det gjorde i den förra boken. Vem är man, vad måste man göra för att bli vuxen? Vad är det som krävs? Juha har bråttom att lägga barndomen bakom sig och att följa hans förändring i boken när han helt enkelt släpper alla regler för att bli någon han själv trivs med är fantastiskt kul. Hans behov av uppror är visserligen sorgligt, men upproret i sig är en triumf. Jag ler skadeglatt för varje lärare han provocerar (episoden med sjuksköterskan är helt fantastisk) och för varje seger han vinner. Jag vet vad det vill säga att göra uppror som han gör, och jag önskar att jag inte gjorde det, men jag vet också hur en hierarki som den i boken fungerar även om mina egna erfarenheter inte är lika extrema. Det är igenkänningen i boken som gör den så enormt stark och berörande att det värker i bröstet.

Precis som En komikers uppväxt är den här boken också full med tidtypiska detaljer som målar upp en sprakande skildring av åttiotalets början. Det är musik och mode i ibland nästan burleskt överdrivna scenarion som gör boken enormt levande. Humorn är påtaglig och får mig ofta att skratta högt, och det är den som skapar romanens knivskarpa kontraster som gör den rent svindlande att läsa. Samtidigt är det tur att humorn finns där, för det hindrar boken från att bli för mörk och tung att läsa. Istället slukar man den med hull och hår.

Det är en bok om uppror, om överlevnad och om att förkasta de regler som håller en bunden. Precis som sin föregångare är det en bok som beskriver pinan i att vara barn och pinan i att vara tonåring, när vuxenvärlden samtidigt skanderar hur tacksam man ska vara i den åldern. Säkert betyder den lika mycket för andra tonåringar som den gjort och fortfarande gör för mig, för mycket av vad den tar upp känns tidlöst, även om jag vill tro att skolan blivit något bättre idag,

Och språket. Framför allt språket gör den här boken. Jag älskar Gardells korta, staccato-liknande meningar, det lite överdrivna som aldrig faller över till att bli melodramatiskt, utan bara gör romanen exakt och skarp som eggen på en kniv. Det är oerhört vackert och det är oerhört sorgligt, och det är i det mötet som Ett ufo gör entré blir en briljant bok som alla borde läsa.

"Ett ufo gör entré", 2001

onsdag 9 juli 2014

Vid sidan om sängen

Just nu är det de här böckerna som ligger på mitt nattduksbord i väntan på läsning; Jenny av Jonas Gardell, Jag, En av David Levithan, Söderhavsnoveller av Jack London, Männen med rosa triangel av Heinz Heger och så två kokböcker om vegetarisk mat. Plus tidningen Språk underst, och så min anteckningsbok och min kalender överst.

Vad ligger i era högar och väntar?

tisdag 8 juli 2014

Recension: En komikers uppväxt av Jonas Gardell

Det är andra gången jag läser En komikers uppväxt, men det känns som om jag läst den betydligt fler gånger än så. Och på sätt och vis har jag väl det, så ofta som jag tagit ner boken från hyllan och läst ett stycke här, ett stycke där. Det är en sådan bok som sitter kvar.

Men allra första gången jag läste den var jag fjorton år och gick i åttonde klass. Vi läste boken under svenskalektionerna, och lyssnade på ljudboken samtidigt som vi läste. Jag minns fortfarande hur irriterad jag blev av att inte få läsa så snabbt jag ville, och ständigt pausades bandspelaren för att läraren skulle förklara "svåra" ord. Jag satt och läste med händerna för öronen tills jag blev upptäckt och måste lyssna.

En komikers uppväxt är den första boken om Juha och hans skolgång - den följs av Ett ufo gör entré och Jenny, men böckerna är relativt fristående, även om det ger mer att läsa dem som en serie. Här presenteras för första gången Juha Lindström, som bor i Sävbyholm, en förort till Stockholm. Han är tolv år, hans lillasyster är irriterande och hans föräldrar skriker, bråkar och slamrar sönder tillvaron. De håller ihop för barnens skull. I skolan kämpar Juha för att bli en del av det tuffa gänget i klassen genom att spela clown. Men att bli accepterad är en ständig kamp och det är bara med Jenny, den utstötta tjejen i klassen, som han egentligen känner sig trygg. Men man måste ju välja.

Jag har personligen ganska svårt för Jonas Gardell som komiker och som person i tv, men som författare tycker jag att han helt saknar motstycke i svensk litteratur. Han är fenomenal i sitt användande av språket, och det som jag finner hysteriskt och enerverande i hans uppträdande blir till en intensitet som går rakt in i hjärtat på mig. Den här boken var mitt första möte med honom och fortfarande sitter vissa formuleringar kvar i själva ryggmärgen på mig.

Det är en plågsamt stark barndomsskildring som inte väjer för det svåra i att vara barn, i en värld som vuxna bara blundar för. Ett av bokens stora teman är att krossa illusionen om barndomen som en lycklig tid och istället beskriva skolan som det den i många fall är - ett ställe där man lär sig veta sin plats. Ett ställe där man lär sig att bli slagen och man lär sig att slå. Skolan är en hierarki utan dess like och mobbningen som utspelar sig i boken är så smärtsamt igenkännbar. Det är ju så här det fungerar - det är inte alltid uppenbart vem som är utsatt och vem som utsätter, och barnen tillåts att vara grymma för att alla vuxna står med ryggen vänd och ögonen hopknipna för att slippa se.

Gardell lyckas så bra i boken eftersom han aldrig tillåter den att bli en snyfthistoria - också Juha är osympatisk och ofta svår att ställa sig bakom, men ändå så lätt att relatera till. Dessutom använder sig boken av en humor som dels lyfter upp och räddar boken från att bli för svart, och dels utgör en effektfull kontrast mot det mörka. Humorn är ofta nattsvart men inte mindre rolig för det, och i den ligger mycket av bokens förtjänst. Man känner igen sig i bilden av Juhas familj som målas upp, ångesten i det synbart perfekta livet i radhuset där soluret ständigt ramlar och dörrarna blivit så illa åtgångna av smällandet i dem att man fått ersätta dem med draperier. Detaljerna gör verkligen den här romanen.

Men förutom att En komikers uppväxt är en extremt känsloladdad och samtidigt rolig bok om skolans och familjelivets, ja kanske till och med mänsklighetens mörkaste sidor, så är det också en nostalgisk skildring av hur det var att vara barn på sjuttiotalet. Referenser till låtar, mode och tv-program duggar det tätt om och trots att jag inte föddes förrän tjugo år senare så känns det som om jag vet exakt hur det var. Den som kommer ihåg sjuttiotalet har säkert ännu större behållning av boken än vad jag har, och den fortsätter att vara en av mina favoriter.

En komikers uppväxt är en bok om skam och skuld, om att passa in och om vad som händer när man inte gör det. Den är så lättläst med sin humor och sina korta stycken att man läst ut den på nästan ingen tid alls. Det är sorgligt, det är roligt, men framför allt är det en otroligt viktig bok att läsa, och fortfarande extremt aktuell.

"En komikers uppväxt", 1992

Strandselfie

Jag har spenderat dagen på stranden med Jonas Gardell. Har börjat läsa om hans serie om Juha och hans skolgång under sjuttiotalet. Och jo, det är precis lika bra fortfarande.


måndag 7 juli 2014

Recension: Människohamn av John Ajvide Lindqvist

Jag har blivit tipsad om den här boken så många gånger och jag har läst nästan allting annat av John Ajvide Lindqvist utan att läsa just den här. Äntligen, kände jag när jag började läsa den, det var på tiden. Och hu så fint det känns att läsa en riktigt bra, svensk skräckförfattare igen! Det är inget man är särskilt bortskämd med.

En vinterdag försvinner Anders och Cecilias dotter Maja helt spårlöst. Hon är där ena sekunden, och borta i nästa. Det lyckliga liv som den lilla familjen levt på ön Domarö i Roslagens skärgård har tagit slut och allting har blivit till en mardröm. Men när Anders efter några år återvänder till Domarö inser han att allting kanske inte är över. Han är alkoholiserad, deprimerad - och ytterst medveten om en närvaro i det hus där han och familjen bodde innan Majas försvinnande. Kan hon verkligen finnas kvar? Anders sökande efter ett sätt att nå sin dotter blir till någonting mycket större, något som involverar de andra boende på ön, en berättelse som går långt tillbaka i Domarös historia, in till själva mörkret i vattenmassorna som omsluter samhället från alla håll.

Jag hade glömt att Ajvide Lindqvist var så här bra. I Människohamn har han skapat en berättelse som verkligen griper tag, med ett språk som är både exakt och fyndigt och som lutar sig mot mänskligheten i sina karaktärer för att bygga upp obehaget. För obehaglig är den. Till och med jag som älskar skräck och som inte brukar tycka böcker är så värst läskiga, kommer på mig själv med att läsa med en stor klump i magen och snegla mot de mörka hörnen i rummet.

Framförallt är det närheten som skrämmer, alla de små detaljerna som man känner igen sig i. Jag är så van vid att läsa skräckromaner från andra länder - framför allt Stephen Kings som utspelar sig i USA, att själva svenskheten i Människohamn gör att skräcken kommer så mycket närmare. Saker som GB-gubben och Bamse spelar roll i boken - detaljer som ligger så nära ens egna upplevelser att det blir lättare att ta boken till sig och tro på innehållet.

Jag är också förvånad över hur övernaturlig handlingen faktiskt är - av baksidan att döma tror jag att jag tolkade boken som en lite läskig deckare om kidnappning, men ju mer jag läser desto mer inser jag att Människohamn är en bok om spöken, magi och övernaturliga krafter. Men framför allt är det en bok om havet. Jag uppskattar verkligen hur närvarande havet blir i boken, nästan som en egen karaktär, och hur boken ger sig i kast med att utforska havets innersta mörker och den skrämmande kraft som ligger i just vatten och havets nyckfullhet.

Visst finns det detaljer i boken som jag tycker dras lite till överdrift, och jag har extra svårt för när det kommer in en allvetande berättare och tar över några kapitel i kursiv stil. Men på det stora hela är Människohamn en genomgående bra bok. Det har varit svårt att sluta läsa den och när jag inte haft tillfälle att läsa vidare har jag inte riktigt kunnat få handlingen ur tankarna. Framför allt blir den så spännande eftersom den är i princip helt oförutsägbar för mig. Jag litar aldrig på att mina favoritkaraktärer ska överleva och berättelsen tar hela tiden nya vändningar som gör att jag sitter som klistrad framför den för att få se vad som ska hända härnäst. Det är ovanligt för mig, som ofta tycker att böcker följer en mall man vant sig vid, och det är något jag uppskattar boken enormt för.

Och på tal om karaktärer. Jag kan visserligen bli lite irriterad på att så många bakgrundskaraktärer finns med som är svåra att skilja på, och i början hade jag problem att förstå släktbanden, men sen älskar jag verkligen några av dem - särskilt den gamle trollkarlen Simon som spelar stor roll i berättelsen. Också Anders och hans farmor Anna-Greta är välskrivna och trovärdiga karaktärer som jag sympatiserar med och hejar på, även om jag ofta frågar mig själv om de gör rätt. Också bokens två antagonister är fantastiska - två spöken på flakmoppe som endast talar i The Smiths-citat. Det kan verka befängt, men för mig som var fullständigt insnöad på The Smiths för ett par år sedan är det helt otroligt roligt att läsa om dem. Jag kan förstå om någon som aldrig lyssnat på  The Smiths kan bli förvirrade och irriterade - men för mig är det ett av bokens stora plus.

Kort sagt är Människohamn en sträckläsningsroman utan dess like, härligt spännande och kittlande läskig. Den har element som liknar en klassisk spökhistoria men är också en bok om kärlek, som ställer frågan om precis hur långt man kan tänka sig att gå för att rädda sitt barn, hur mycket man skulle göra. Samtidigt är det kanske mer än något annat en bok om havet, om dess makt och om repsekten och rädslan inför det. Vattnet är bokens kärna, och även om jag inte gillar precis allt med hur det tar sig uttryck, så är det tillräckligt skrämmande och fascinerande för att jag ska trotsa både nattsömn och plikter för att få se vad som händer. Det är en originell och snyggt skriven bok av en man som nog kan krönas till vår alldeles egen svenska skräckkung.

"Människohamn", 2008

söndag 6 juli 2014

Jag som alltid säger att jag inte är så lättskrämd

Jag vet inte om det var en så himla bra idé att läsa John Ajvide Lindqvists Människohamn när jag är ensam hemma... mitt i natten. Men den är ju så bra att jag inte kan sluta!


fredag 4 juli 2014

Recension: Glasblåsarns barn av Maria Gripe

Efter att ha läst I klockornas tid och Glastunneln förut i sommar, så är det bara naturligt att få mersmak på Maria Gripe. Och det är bara att konstatera - hon är fantastisk. Alldeles otrolig, faktiskt. Jag är glad att det finns så mycket kvar av henne som jag inte läst ännu, för det ger mig hopp om många fler underbara läsupplevelser som ligger framför mig.

Glasblåsarns barn berättas historien om hur glasblåsarens barn försvinner. Mitt under en vårmarknad är de två barnen Klas och Klara spårlöst borta. Var de har tagit vägen vet ingen, och föräldrarna är förtvivlade. Kanske finns hjälp att få hos byns spådam Flaxa Mildväder? Hon som bor ensam med sin enögda korp...

Jag vill inte berätta för mycket om handlingen i den här boken, för jag tror att den gör sig allra bäst när man inte vet något alls om vad som ska hända härnäst. Själv var jag lite tveksam till att läsa boken, eftersom jag tänkte att den är riktad till en så mycket yngre målgrupp. När jag läste Gripes Pappa Pellerins dotter hade jag svårt att relatera för att huvudpersonen var så ung, men här är det inga problem alls. Kanske för att Klas och Klara faktiskt har förvånansvärt nedtonade roller i boken, trots att det är kring dem som allting kretsar.

Boken är skriven med en sällsam och sagoliknande känsla som påminner mig mycket om hur det var att läsa I klockornas tid, en bok som jag fullkomligt älskade. De filosofiska resonemangen och den dunkla tematiken finns också här, och boken har ett lager av mystik som är väldigt tilltalande. En av de saker jag älskar så med Maria Gripes böcker är att det mystiska aldrig behöver definieras eller förklaras, det bara är, och många gåtor får lov att förbli obesvarade.

Glasblåsarns barn är fylld med intressanta karaktärer som får vara både komplicerade och enkla - Härskaren som anser sig vara god eftersom han uppfyller sin makas alla önskningar, men bara eftersom han själv älskar att få höra ordet tack, och som bor i en tom stad där allting är ouppfyllt. Och hans fru Härskarinnan som blir sjuk och elak av att få alla sina önskningar uppfyllda. De två slår mig som bokens mest intressanta karaktärer, och jag tycker om hur de varken är goda eller onda, utan bara oerhört fulla av brister.

Jag måste också nämna Maria Gripes språk, som är otroligt vackert och unikt för henne, om än något daterat (själv har jag lärt mig det för mig okända ordet fåvitsk), vilket på ett sätt är synd eftersom det exkluderar hennes huvudsakliga målgrupp av barn. Men det finns något visst med att läsa en lite äldre bok som är skriven på svenska från början - särskilt av en författare som Gripe, som hanterar språket på ett så sällsamt vis. Det enda som stör mig är hennes tempusbyten som jag ofta reagerar på och som drar mig ur berättelsens tempo.

Ibland närmar sig boken det rent sagolika med lätt absurda karaktärer och bilder, som ger boken färg och får den att bli den bok för barn som den utger sig för att vara. Det står i kontrast mot de mer vuxna, mer dolda och ofta lite undanglidande bilderna av skönhet och förgänglighet, som särskilt syns i bokens återkommande tema av speglar, glas och skuggor. Det är en fin effekt som skapar ett äventyr som fungerar både som saga för barn och som en mer djupgående bok för vuxna läsare.

Resultatet är en otroligt vacker liten bok som känns typisk Gripe. Det är en bok som är full av originalitet och lekfullhet, melankoli och filosofi, och som lyckas passa oavsett ålder. Läs den som barn, som ungdom eller som vuxen - det spelar ingen roll. Det är en fantastiskt fin bok som jag verkligen rekommenderar.

"Glasblåsarns barn", 1964

torsdag 3 juli 2014

Yes!

Jag hittade Pappan och havet i en bokhandel idag, så med Trollvinter på väg från Adlibris är jag bara en bok ifrån en komplett Muminserie. Det blir att åka ut på jakt efter Det osynliga barnet i helgen, tror jag!

onsdag 2 juli 2014

Boken som gjort mig till vegetarian

... kanske. Det är svårt för mig att faktiskt övertyga mig själv om att jag aldrig någonsin mer i mitt liv kommer att äta kött. Men åtminstone för tillfället har Äta djur av Jonathan Safran Foer fått mig att ställa mig i köket och koka ihop tvivelaktiga quorngrytor.

Som sagt brukar jag inte recensera fackböcker, mest av anledningen att jag läser så hemskt få, men det känns fel att helt förbise den här boken på bloggen, särskilt eftersom jag tänker så mycket på den. Så - det här är inte en recension, men iallafall lite tankar kring boken.

Jonathan Safran Foer började fundera ordentligt på kost när han fick barn, och i Äta djur undersöker han köttindustrin för att räkna ut vad han vill ge sin son att äta. Resultatet har blivit den här boken, som är både en filosofisk essäroman och en faktabok om var och hur kött produceras.

Och det är vidrigt. Det finns inget annat ord för det. Det som är skönt med boken är att den inte moraliserar kring frågan, att den ger utrymme för många olika perspektiv och dessutom att den undersöker inte bara de rent faktamässiga effekterna av att äta kött, utan också kretsar mycket kring vårt sociala förhållande till mat. Med estetiska effekter som liknar de som Foer använde sig av i Extremely Loud & Incredibly Close blir faktan plågsamt påtaglig - till exempel alla de sidor med samma ord upprepade gång på gång där varje bokstav representerar ett djur.

Det blir inte sämre av att Foer är en fantastisk författare. Han lyckas formulera många tankar på ett sätt som sätter sig, och nu ekar orden i mitt huvud så fort jag börjar tänka på mat. Det finns mycket i boken jag aldrig förstått, inte bara det rent etiskt problematiska i att äta djur, utan också industrin kring det och miljöpåverkningarna köttindustrin innebär.

Om jag fortsätter äta vegetariskt får vi se. Jag vågar inte ge några löften till varken mig själv eller andra, men ett tag till kommer jag nog inte kunna äta kött utan att tänka på citat som detta:

"Men grym är naturen inte. Det är inte heller de djur i naturen som dödar och emellanåt rentav torterar varandra. Grymhet förutsätter både en föreställning om grymhet och förmågan att välja bort den. Eller välja att blunda för den."

tisdag 1 juli 2014

Fastnat på bild, och vegetarisk omvändning

Neil Gaiman delade precis med sig av foton från den här bloggen med orden "Some beautiful photos" - och jag är med på ett av dem. Hjälp, vad jag fangirlar just nu. (jag är tjejen med fjällräven på ryggen).


Förutom sådana världsnyheter, så har jag blivit åtminstone tillfällig vegetarian tack vare boken Äta djur av Jonathan Safran Foer. Jag brukar inte recensera fackböcker, men någon liten text om den dyker kanske upp. Annars? Jobbar på bibliotek och läser Glasblåsarns barn av Maria Gripe. Den kommer det iallafall snart en recension på.

Och så är det ju juli. Månadens lästips är Extremley Loud and Incredibly Close - för, just det, Jonathan Safran Foer har skrivit den.